Jag är en modig människa. Onekligen. Bara att sätta denna rubrik på bloggen med tanke på min bostads belägenhet. Jag bor i lilla Högelians by strax utanför Glaskogsreservatet. Denna stora skog som är vild för både djur och människor. Så vild att en bilist denna vinter så tragiskt omkom då hon frös ihjäl efter att ha kört vilse i virrvarret av skogsbilvägar. I denna skog härskar djuren. Älg, rådjur, räv o hare förstås men även de större rovdjuren. Jag har själv haft förmånen att få se lodjur endast hundratalet meter från mitt hem. Vargen har jag ännu inte mött. Spår kan man se och någon sen kväll hörs djuren yla på långt avstånd.
Dessa djur har gett upphov till en kraftigt inflammerad debatt. För och Emot.
Min uppfattning är att det främst är två kategorier som så ursinningslöst hatar vargen. Dels är det jägare med hund, jägare som riskerar att mista sin livskamrat o dels är det tant Agda som sitter i lägenheten å kikar bakom persiennen. Tant Agda kommer aldrig få chans att se skymten av dessa djur. Vad gäller jägarna kan man kanske fråga vilka fördelar det tama djuret som är dresserat att jaga ska ha inför det vilda djuret som kämpar för sin överlevnad?
Varför ger vissa företeelser, vissa djur etc oss obehagskänslor? Varför känner vi obehag inför så olika varelser som spindlar, vargar och råttor och ormar? Jag tror att det är många obearbetade känslor i vårt inre som projiceras på helt oskyldiga objekt. Genom gener och genom social påverkan. Alla känner vi till den gamla fabeln om den uttråkade fåraherden som ropade ”vargen kommer” med påföljd att lojala ortsbor kom rusande för att hjälpa till i faran. Och så blev han befriad från långtråkighet en stund. Detta trick fungerade några gånger men sen så tröttnade förstås grannarna på tilltaget och när vargen verkligen kom så fick han kämpa ensam och förgäves.
Vad/Vem är vargen för Dig? Vilken obestämd kontur där i skogsbrynet är det som Du fasar för och känner både olust och obehag. Nåt där Du inte riktigt kan sätta fingret på exakt vad det är? Eller kanske vi – Du å jag – inte vill/vågar veta hela sanningen.
Personligen anser jag beträffande varg i Sverige att det ska vara reglerad jakt. Vi tvåbenta varelser har ju tagit på oss att reglera de vilda djurens bestånd och då gäller det förstås alla djur. Reglera – inte utrota.
Den timmen som vi orkar se sanningen i vitögat behöver vi inte ropa att vargen kommer. Den dagen vi blir vän med våra rädslor känns det ärligare att leva. Å lättare. Och vi blir helare. När vi förstår att vi inte måste panikartat skrika utan att vi kan titta vargen/rädslan rakt i ögonen så är möjligheten stor att vagen försvinner. Bleknar bort i skogsbrynet. Att det bara är spåren och ylandet vi märker ibland.
Faktiskt!!
