Idag hämtar jag ämnet från min Klokbok. Du får finna Dig i att jag läser den – Bibeln – och där finner en massa spännande poänger. En av de klipskaste o flitigaste författarna i Klokboken heter Paulus. Bland mycket annat skriver han om en tagg som sticker mig, i äldre översättningar var den benämnd som en törntagg. Paulus pratar med sin Gud om att bli kvitt det där eländet Tre gånger har jag bett att den ska lämna mig ifred. Men fastän Paulus är sån kompis med sin Gud får han behålla sin tagg.
Det står ingenstans vad den där taggen skulle vara för något. Beskäftiga teologer har varit duktiga på att uttyda och haft uttydningsförslag där törntaggen betytt allt från ”en ragata te kärring” till just en ”tagg” som han aldrig lyckas pilla ut. Allt det där får stå för teologerna – i Klokboken står det ingen förklaring.
Intressant är det ändå. Gör vi en okulärbesiktning så sitter det törntaggar i de flesta av oss. Som hon sa på kalaset i grannstugan när Brorsan fyllde år. Du ska veta att vaknar Du i morron bitti å är femti år och inte har ont på nåt ställe DÅ ÄR DU DÖ!! Å vi satt där allaihopa å kände efter å kände igen oss. Krämpor som syns, krämpor som döljs. Reumatism å ”hjartsnûrp”, diabetes å cancer. Men lika mycke törntagg finns det i Ensamhet, Skilsmässa å Pengabrist.
Professor David Ingvar konstaterar att hälften av de som är borta från jobbet har ingen biomedicinsk diagnos, dvs ingen sjukdom att ”ta på”. Oxå nåt att tänka på.
Det är ofta väldigt svårt att se min grannes törntagg. Vi kan bara förutsätta att de flesta av oss går där med någon tagg som skaver och skaver. Å allra värst är det om man kan förutse att taggen ska bli kvar resten av levetiden. Så verka det vara för Paulus. Det stod ju att han t o m hade bett till sin Gud TRE gånger å ändå var taggen kvar. Min nåd är Dig nog sa Gud till Paulus. Å de känns ju grekiska. Va betyder sånt? Varför ska jag ha det där lidandet? Vad är det för vits med det här? Vadå nåd??
Ibland blir vi faktiskt av med nån sån där tagg. Fast det kommer vi inte ihåg för då har vi ingen tagg längre. Vi blir friska igen, barnen kommer å hälsar på, jag vann på lotto eller vad det nu var. Kommer Du ihåg? Var vi taxamma då för att vi slapp den där taggen?? Eller är det möjligen så som jag personligen upplevt det. Inte förrän det kommer en ny hopplös tagg är det som man kommer på att ”man skulle ha varit taxam(!!!)”
Jämför aldrig. Jag vet visst att det kunde varit mycket värre. Att han som har värk som ”att hela tiden ta i ett el-stängsel” han borde ha tapperhetsmedalj. Å att hon som gråter sig till sömns varje kväll hon lär inte se annat än svart natt.
Överlevnad måste väl ändå vara att bli nån sorts vän med taggen. Acceptera att livet är riktigt orättvist. Utan att bli bitter. På nåt sätt tro att livet går vidare. Att orka tro att just sorgeperioden över törntaggen får ha en begränsad del av min livstid. Att den i längden inte får förta glädje över barnbarns upptåg eller en stilla skidtur i månskenet. Eller att Degerfors vinner i fotboll igen…..
För som professor Ingar säger Den som inte tycker livet är kul dör tidigare.