Vi förflyttar oss till den grå forntiden för femti år sen. Typ Ettusenniohundrasjuttio år efter Kristi födelse.
En ståtligt blåvit seglare vid namn ELIDA stuffar in i Arvika hamn. Elida, ”den seglande kyrkan” går under sommaren längs olika hamnar på Västkusten. Nu hade den gått opp i Vänern och jag hade förmått Kapten Tarren att via Byälven förirra den ända opp till Arvika. Och inte nog med det. Väl i Arvika väntar en buss som tar alla 50 ungdomarna till ett tältmöte i Älgestad i Köla där man fick sjunga och prata om Gud.Håhåjaja.
Nåväl, med på båten fanns bland många andra Ingrid ifrån Västergötland. Hon stod längst fram i fören när båten lade till. Bland de som väntade in båten där på land stod Mats. Följaktligen så möttes de där.
Och de gifte sig. Och alltså varit tillsammans nu i 55 långa år.
Ingegerd och jag var oxå med på båten. Mats som är uppväxt i Västvärmland kände vi och Ingrid lärde vi oss alltså att känna lite grand under båt-veckan.
Sen har vi träffats av och till. Mest av. Dvs åratal emellan.
Emellertid var vi på spontansemester för nåt decennium sen och hamnade i den förhoppningsfulla orten ”Horred”. Vi konstaterar att här känner vi absolut någon. Kommer fram till att det är Mats och Ingrid. Vi våldgästar dem och blir hjärtligt mottagna.
Spontant kommer vi in på ämnet ”skogens guld”, här benämnt Môlter (eller möjligtvis Hjortron). Ingrid som gillar skogen ropar ut ”tänk om jag en gång i
livet skulle få plocka hjortron”. Följaktligen givetvis
bjur vi opp dem till Årjäng där vi har ”molte-môsane” vid Ulvsjömyrarna, Djuv å oppi Glaskogen. Inget att yvas över mätt i Norrlands-mått mändock.
De kommer en sommarhelg, vi plockar några futtiga liter och speciellt Ingrid är salig. Salig där i skogen på en bergknalle vid myrens kant inmundigande kaffe med dopp.
Sådär för en vecka sen innevarande år lägger jag som brukligt på Facebook ut en prognos med mognadsgrad av detta Skogens Guld.
Och då svarar Ingrid ”tänk så fantastiskt roligt det var att få komma till Värmländsk môlte-myr”.
Men tiden har gått. Mats, den perfekte, den blide, den praktiske, den omtänksamme – Mats har gått in i dimman. Inte tycker vi att Mats är gammal, han är ju årsbarn med mig. Men demensen har tagit strypgrepp om den gode Mats.
Men – det kanske går ändå……. ”Ja Mats gillar att åka bil. Å han lyste opp när jag sa ordet Värmland till honom”
Nu är Mats och Ingrid hos oss några dagar. Några lugna dagar. Men oxå med besök i hjortronskogen.
Värmland är ju alltid bäst och har fördelen med både ”långt borta” och ”väldigt nära”.
Vi åkte till en mosse som ligger alldeles intill skogsbilvägen. I gyllene solskenet placerar vi Mats i en campingstol vid vägkanten med kaffekopp i handen, medans vi stövlar ut på myren. Väl synliga för varandra.
Inte fann vi mycket men vi fann ”môlter” å vi fann varann. Igen. Å vi fick glädjas en gång till.
Så tråkigt att möta Mats igen och inte få riktig kontakt.
Så vackert att se Mats o Ingrid hur de värnar om varann fortfarande efter femti år fastän livet inte alltid är enkelt
Så realistiskt. Detta är Livet. En gång var vi unga och fräscha.
Så viktigt att ta vara på Livet.
