Setter her i sôffa å vänter. Anette å Håkan ska kåmme på förmöddas-kaffe å dä e åppduka.
Grannar e tå rä vektigerste en har her i live. Utta granner å dele litt tå hôrdan mä blir dä tämle tomt.
Dä ska väre passle möa granner. Granner en kan prate mä. Passle möe.
En tå mene varste minne e frå när jä sm tjuge-åring va på mett förste jåbb. Bodde i e litta lägenhet i utkanten tå Göteborg. Möe fôlk överallt men inga granner å prate mä. Alle varst va nä jä geck åppte trappa å hörde e dôr sm öppnes. När di hörde mäg i trappa se geck dûm in igen tess jä hade passere. Uschyamägene! Da längte jä att rektigt hem te Kiuhla.
Se ille har en itte nufrörtia guschelôv. Män vesst e rä skerna. Når jä va tie år se vesste jä väl åckra sm bodde i hôrenda stûge i Near-Ahljsta. I Åvar-Ahljsta ûg för den delen. Dûm bara fanns der rûnt_en fast en tie-åring itte prate se möe mä dûm. En kansche mötte dûm på Bua der Rune på Kopra stog bakom desken å Yngve på Brôten satt i ett hörn å pimple en pilsner.
Her hemme i Högelian (senna femti år) vet jä itte ens namne på alle stûgene. Grannene e fine å goe. Dûm e bare bra – men iblann se e vi litte bårtåm. Dä beror förstås på att vi e enda huse sm ligger neom store landsvägen. En ser rare bare på hôll.
Men så va rä faktiskt i Aljsta ûg. Dä va vi åsse di gamle på Noliden å hos Roberths-Anna der längst öst i gårn. Resten bodde en kilometer åppöver jahla. Men en möttes sm sagt på Bua, när en tog postbussen in te Koppoms centra eller kanske i dynge-stan.
Jovesst dyngehögen vart stor ätter vintern å skulle ut på jahla. Da möttes gûbbene å skôte i dyng-karrene hos rare. Å nôen modärn khär hade traktor å köre ut.
Dä e itte like möe tå detta i den modärne tia vi lever i idag. Jä kan sakne,t. Dä e bra å behöve rare.
Alle brydde sa å alle va nyfikne å hadde reda på hôss grannane skötte sa. Vesst va en kanske påpassa men vesst va rä tryggt att nôen stött såg ätter ifall ”dä ryker tur grannens ompipe”. Da behöver en inge larm å Securitas-vakter.
Där vart en itte liggandes ensam itte.
Men vesst har vi litt tå,t her i Högelia än idag. Gunnar på Larsere kommer rätt sm dä e å sladder banvall ôt en. Jo han ha utta en ha sett, låne sladden å gjort iårning vägen åpp te Liögårn fint. Å detta e som betalinga.
Älle en möter Karin på en pangsjonärs-promenad längs banvall. Ho e dän sm idag vet mest om gamle bygde å e rolig å byte ohl mä.
Älle nôen sm behöver en kröse-hink å itte ôrker gå te skogen länger.
Nu när Gropa står tom. Dä e att öschle. Märta lever än, snart 97 år men setter på Kvarnåsen å triffs förstås inge särskilt gôtt der. Å ho sakner att Janne ûg förstås. På nôe sätt se sirkuelere möe tå Högelian rûnt just Gropa. Di vesste allt å der kûnne en stött gå in å få en kaffekåpp å juge litt.
Vesst blir dä tomt när di gamle går bårt. Dä e samme mä Hildur. En sakner henne möe fast dä nu börje bli langesenna. Stött intressera tå live, stött i farta. Mä henne kûnne en gärne se en fotbolls-match på TVn. Åsse vävde ho. På gamle dager vart ho en färt svär kônstnär der i vävstorn. Mä osvikligt färgsinne. Jä hûger gôtt den äftan jä feck gå hem utta skjorta på skrôtten. Hildur hade fått se att skjorta hade exakt den fargen sm ho behövde te hemmel i sin väv.
Sm sagt möa fine minne. Frå Kiuhla på 50-tale å frå hemme våres idag senna femti år. Der bussen ska utånes te en granne nu te veka sm ska te Kallsta å hämte vörke. Der Maarten å Krister basker i företagshuse nuförtia.
Sm sagt – strax kommer våre fine ”nye” granner Anette å Håkan hit å en får stri litt. Senna ska jä å Krister pröve den nye flistuggen.
