Ensamhet hur överbefolkad är Du icke
Vår nya folksjukdom.
Var femte svensk besväras av ensamhet. Sex procent besväras alltid eller ofta av ensamhet. Det är 600.000 personer i vårt land. Åtta procent av svenskarna har ingen nära vän och 13 procent saknar någon att anförtro sig åt, enligt Folkhälsomyndigheten.
Skillnaden emot vår barndom. På landsbygden.
Allt var inte bra där. Men alla fick en plats. Det fanns enklare jobb. Å mera avancerade.
Å det fanns plats för original. Som inte behövde gömma sig ien låst lägenhet.
Jag minns Yngve på Brôten därhemma. Han satt tillsammans med gubbarna där i lanthandeln å pimpla lite pilsner – den samlingsplats som fanns överallt på bygden. Gubbarna kom ihop sig om någon väsentlighet å till slut fräste en till ”Du ä itte riktigt klok Yngve”. ”Jovesst” svara Yngve blixtsnabbt, ” Dä har jä papper på. Har Du……? Yngve hade just blivit utskriven från mentalsjukhuset i Kristinehamn. Det hade han papper på.
Yngve hade sin plats i gemenskapen hemma i Ahlgsta.
Så Du förstår att jag fick en chock när jag som oförstörd tjugo-åring hamnade på mitt första jobb i Göteborg. Jag fick en tag på en enkel liten lägenhet i en utkant av staden. Så långt allt väl.
Bara att jag kände mig ensam. Så ensam. Ingen mobiltelefon och ingen verklig människa att prata med utanför jobbet.
Jag går uppför trappan. Hör en lägenhetsdörr öppnas. När vederbörande hör steg i trappen så backade ”hen” in i sin lägenhet och stängde dörren tills jag gått förbi.
Det var på riktigt en kultur-chock för Lennart som var uppväxt på tomma gärden därhemma i Köla. Och ändå inte var ensam.
Det finns två sorters Ensamhet.
Självvald och Påtvingad.
Det finns många fina berättelser om meningsfulla liv i kloster eller på en plats ”där ingen trodde någon kunde bo”. Människor som lever i samklang med livet och med naturen. Människor som inte är rädda för sig själva. Människor som normalt sett blir glada och ser det som en höjdpunkt när de möter någon.
På andra sidan de som inte har någon att prata med ”ingen nära vän, ingen att anförtro sig åt”. Ingen att fika med. Ingen att dela vardagskrämpor eller dagens väder med. Ingen att klura existentiella frågor ihop med.
I värsta fall möte vi dessa vänner när de dött. Och kanske legat döda i dagar/veckor i sitt hem utan att någon reagerat.
I värsta fall blir det som enstöringen i Örebro där det slår över totalt och man tar sitt gevär och går ut och skjuter folk. Så att någon ser mig.
Men det kan lika gärna vara bankdirektören som är kompis med alla siffror. Och populär på fina middagar. Och sedan går hem och gråter. Inombords.
I min barndom sa man ”har Du sett om det ryker ur grannens skorsten”. Det är faktiskt ett ord om omsorg. Att se de som finns runt om oss. I samma trappuppgång, På tunnelbanan. På ICA-butiken. På badstranden. I bastun.
Den ensamme kan vara Du. Eller jag.
Och vi behöver varann.
Eller hur?
