Alla känner vi Örebro.
Där vi forsar förbi på E18 eller järnvägens stambana på väg kanske till huvvestan.
Huvudort för lilla Närke som har blivit en riktig tillväxtort mitt i centralaste Sverige.
Argaste lokalkonkurrenten till RödaVita laget på Stora Valla.
Här finns vattentornet Svampen som var legendariskt redan på min tid.
Stan ligger vid Hjälmaren och där rinner Svartån ut, Svartån som genomkorsar vår stad.
Idag är den riktigt Svart.
Ett hemskt dåd med multidödlig utgång har chockat hela vårt land. Ja långt, långt utanför landets gränser där man frågar ”var har det präktiga landet Sverige tagit vägen?”.
Varje dag dör förstås en väldig massa människor. Många dör helt ”naturligt”. Andra i olyckor och misshälligheter.
I Gaza, Jemen och Kongo drabbas tusentals av krigets oerhörda fasor.
MEN Nu är det på hemmaplan. Mycket närmare t o m än Europeiska Ukraina.
Nu gastkramar det Dig å Mig. Vi är fyllda av Rädsla, Frustration och Osäkerhet.
Så långt vi mäktar med fylls vi av Empati med alla drabbade.
Vi får höra om bagaren som gick in på sin arbetsplats och drack en kopp kaffe innan SFI-undervisningen på Risbergska. Han kom aldrig tillbaka – hans vita förkläde hänger på en av av ugnarna och väntar. Väntar
Vi hör om killen som ringer sin fästmö och hinner säga ”jag älskar Dig” innan han dör i skottskador.
Vårt hjärta förtvinar.
Det är bara sorg och svart. Och det är Frågor.
– Orkar vi även ha medkänsla för förövaren – han som var så opersonlig att han t o m bytt namn till ”Andersson”. En människa utanför mänsklig gemenskap. En störd människa.
Har VI något ansvar för Rikard Andersson och hans gelikar?? Givetvis kan vi skylla på släkt å närstående, vi kan skylla på Sociala nätverk å Myndigheter som skulle fångat upp honom.
Även Rikard Andersson var en Människa…….
Men VI då? Vi vanliga medborgare som alla har någon med särskilda behov i vår närhet? Orkar, vill vi …..
– När tror Du att Rikard Andersson fick en kram senast?
Eller Vladimir Putin eller Donald Trump? Jag menar en sådan generös ”jagTyckerOmDig-kram”. En sån kram där Sara är världsmästare.
– Vad händer med vårt eget fina samhälle nu? Blir det ännu mera låst, larmat, övervakat, misstänkt? Bara på vår lilla SecondHand-butik har vi plockat bort alla knivar ur sortimentet. Rädslan gror överallt. Halt naturligt, men är det rädslan som ska segra…….?
– Vi pratar om vapen nu. En kille som lämnat skolan utan slutbetyg men lyckas få vapenlicenser….. för några veckor fanns en undersökning där tjugo procent av svenskarna vill ha tillgång till vapen hemma ”för att försvara sig”.
Hur många av oss skulle känna oss tryggare och gladare med ett vapen i näven idag?
– Kyrkorna fylls idag med gråtande, frågande vänner. Varför vänder vi oss till kyrkan i dylika situationer? Inte en cynisk fråga, en fråga om våra existentiella tankebanor.
– Kan vi lära oss något av detta onda? Kan vi genom sorgens glasögon finna en framtid? Kan vi finna det värdefullt att bry oss om varandra, att inte ta varann för givna.
Ja. Vi kan lära oss att Människan är viktigare än Prylen.
– åsså en sak till. Varför all denna rasistiska hat?? Jag tycker att det aldrig varit så illa som nu, men vet att sådan rasism genomsyrat vårt samhälle sedan historiens början.
Varför???
När jag möter en och en – svensk eller invandrare – så är Ni ju snälla. Så det är inte Ni. Det verkar att vara ”dom andra”.
Min pseudo-analys är att det är Rädsla. Rädsla för det okända – det som inte vi är vana vid.
Rädslan kan jag förstå. Kanske. Men att möta denna Rädsla med kompakt upptrissat Hat – det förstår jag inte.
Inte vet jag hur Troende man ska vara, men jag vägrar tro något annat än att KÄRLEKEN är större o starkare än hat och rädsla.
Alla pennfäktare med någon form självaktning – och utan – måste idag skriva om Örebro.
Och så jag.
Men det är ju vad som cirkulerar i allas våra huvuden.
Hur kan det hända?
Hur lever vi?
Hur vill vi ha framtiden?
Till syvende o sist är det VI som formar den framtid som VI ska leva i.
