”Inga problem för en hänta khär” som han sa Albin när Doktorn funderade hur han kunnat hugga sig själv i häcken.
Ungefär så har jag levt mitt liv.
Jag har just varit på ett förnämligt föredrag om ålders-demens. Där påpekade föreläsaren bl a att människor med Ahlzeimers sjukdom är mycket duktiga på att förställa sig. Trots sina handikapp så lyckas de ofta ”lura” omgivningen med dimmiga svar och där många inte uppfattar hur allvarligt symptomet är. Jag har själv sett detta med människor i min nära omgivning som verkligen ”skärpte sig” när de fick besök.
”Aha”, tänker jag, det är så jag i mycket levt mitt liv.
Helt visst är jag noga med att vara ärlig – helt visst, men jag har oxå lagt ut dimridåer runt mitt liv. Ofta spelat pajas.
Jag har nämligen från tidig ålder upplevt att jag kunnat ”fel saker”.
Jovisst jag kan en del, men – åtminstone under min uppväxt – var det ”fel saker”. Jag läste barnböcker vid fem års ålder å multiplikationstabellen har aldrig varit nåt problem.
Eller, ja kanske. Får jag Lilla a i matte så associerades det gärna med det fasansfulla ordet ”plugghäst”.
Jag växte opp på bondgård, maskiner å praktiskttekniskt arbete var min hemmabana. Men där halkade jag bara omkring.
Att jag hade BC i Musik å Teckning å klart oläsbar Välskrivning det gick väl an – men jag var ju totalt värdelös även i Slöjd. Veckans andhål – men inte för mig. Jag räknade minuter till hur länge jag rent godkänt kunde försvinna på toaletten. Igen.
Jag kunde ju inte ens slå in en spik rakt. Eller så kanske jag brukade ett stämjärn för att skruva i en skruv. håhåjaja….
Än i vuxen ålder får jag frossa när någon använder ordet IKEA-möbler.
Så har livet varit. Vid femton års ålder skulle alla, precis alla ha moped. Utom jag. Joo köra var nog roligt – men tänk om skrället skulle stoppa – vad skulle jag göra då?? Och alla dessa kodord om trimning, ställbara munstycken etc. Jag fryser.
Livet går ändå vidare. Förutom att jag liksom en Ahlzeimare anpassar mig, så härdas jag.
Jag fixar saker som jag kanske inte skulle fixa. När jag totalt vilsen första skoldagen i Arvika vid tolv års ålder inte visste vad jag skulle göra. Då Gick jag hem. Fyra mil. Detta stön för att ”överleva” har ändå lett mig ganska långt.
Fotbollen var oxå ett lufthål för mig. Där var jag inte sämst i klassen i ett godkänt ämne. Inte var jag så bra som jag trodde heller – Lusse har alltid skrikit ”Du ska träna på tekniken Lennart”, men jag fick vara med. Alltid ordinarie i A-laget. Hemligheten här var nog att jag under en match sprang i snitt dubbelt så långt som mina medspelare. Håhåjaja.
Sedan kom ungdomens ystra tid som oxå kunde blivit en katastrof ifall inte Ingegerd tagit hand om mig. Som hon nu gjort i femtifem år. Samma märkliga liv fortsätter. Det inte jag som är den praktiske utan det är hustrut. Jag får hjälpa till å lyfta när det blir för tungt.
Ingegerd har sedan fått följa med i alla krumelurer där jag velat bevisa att jag ändå kunde något. På ont men oxå på gott.
Jag skäms inte idag när jag ser ut över våra domäner här i Högelian. Någorlunda renoverat bostadsstationshus, nybyggt dubbelgarage, gäststuga och så förstås de industrilokaler som vi i decennier kallat för Bison.
Företaget där vi jobbat med ett halvdussin medarbetare, där vi dels hanterat rejält stora mängder av bär och svamp och dels där vi inrett en massa musikinstitutioner – ja i princip alla stora Musikhus i Skandinavien. Å kunder i ytterligare ett trettiotal länder. Ett företag med den inte helt vanliga ratingen trippel-A ett antal år på raken.
Detta spelar ju ingen roll men kan vara trevligt att titta tillbaka på. Då vet jag ändå att jag Aldrig skulle fixa något av detta ifall jag inte haft alla hustomtar runtomkring mig som gjort det jobb som jag bara inte kan. Förtuom hustrut så pratar vi om Andreas, Bruno, Krister å kanske främst Thomas. Plus ALLA Ni andra.
Å jag borde väl förstås vara taxam. Taxam att livet varit så fantastiskt skonsamt mot mig och att Livet skickat alla dessa hjälpredor i min väg.
Me jag skäms. Jag skäms än idag. Att jag aldrig ska bli vuxen å reda mig själv. Suck. Typ i femti år har jag lagat till ved för våra fastigheter – fortsatt efter femti år får jag inga vassa sågblad utan jag lämnar bort sågen för filning.
Suck.
Fast jag borde vara Taxam.
Men……
