Mitt hjärta blöder.
Du behöver inte lägga ner någon tankemöda om vem, för Du känner Honom inte.
Han bor inte här. Jag själv känner Honom bara lite grand.
Han är en vanlig knegare. Bor i sin lägenhet, ensamstående förälder som så många är. Varannanveckas-förälder som ju är kutym. Försöker få vardagen å livet att gå ihop med tidsbrist, räkningar, arbete. Och barnen.
Barnen är förstås det viktigaste man har. Så även för Tomas. Relationen med exet är inte det bästa. Det är oxå ganska naturligt. Hade relationen varit perfekt så hade man aldrig flyttat isär. Eller hur?
Men så händer en grej som får mitt hjärta att blöda.
Tomas å barnen skulle till Värmland å paddla kanot några dygn. Verkligen satsa på sin lilla familj. De gjorde så även förra året. Tillsammans med våra bekantingar så de förbereder sig, slafar över å lastar kanoter i Högelian.
De skulle landa i Högelian en fredag. På torsdag kvällen får vi ett mess att Tomas kommer ensam. Utan barn.
Exet – mamman hade lockat med en resa till Västkusten och barnen valde att följa med mamma dit.
Jag är ingen domare, jag vet ingen bakgrund, men jag mår illa.
Hur verkligheten här än är så mår jag illa när barn blir brickor i ett spel.
Ett barn tycker av naturen givetvis om BÅDE Mamma och Pappa.
Ett barn hatar att välja mellan Mamma o Pappa.
När ett barn tvingas att välja så kanske, kanske det väljer det mest attraktiva. Eller kanske det som verkar att skada en förälder minst. Eller….
Att relationer spricker är idag nästan normalt. Relationer är svårt.
Och att en relation som bygger på en förälskelses korta rus ska hålla livslångt är kanske inte rimligt. Det är jalla fall inte logiskt.
Personligen hade jag den ”turen”.
Men det som händer medan relationen varar är att vi reproducerar oss. Barn kommer till världen med unika gener från just mamma o just pappa. Ingen Annan kan ta det slutgiltiga ansvaret för våra barn.
Ifall relationen spricker så är det ändå just våra unika barn. Som just VI har ansvar för.
Ett ansvar som normalt ska delas och delas för Barnens Bästa. Där vi är skyldiga att inte bruka barnen som pingpongbollar i en fortsatt pingismatch även efter uppbrottet.
Inget går att säga kategoriskt. Vi är människor och allt fungerar inte normalt.
Under årens lopp har en del barn och ungdomar passerat genom Högelian Stations domäner. Vissa episoder glömmer man inte. Som när tonåringen PerBertil kom hem första gången lite på örat när han bott hos oss nån månad.
Lite på örat alltså, våga han säga vad han tyckte. ”Jag vill bara tacka Er för att Ni Inte är mina föräldrar” fick han fram. PB hade snälla men dysfunktionella föräldrar. Vi fick göra föräldrarnas jobb men vi fick inte ta deras plats.
Det är viktigt. Det är Alltid Viktigt.
Som Förälder så är Du Alltid Viktigast. Vi får inte förstöra det.
