Jag är fundersam.
Jag hör om dom där som har fyra veckors semester med början från Nu. Eller kanske fem?
Hur känns det? Så svårt för mig att hämta in den feelingen -jag har ju själv Semester 365 veckor om året.
Jag har förresten aldrig haft fem veckors semester. Jag har haft ledigt lite då och då när det passat sig.
Därför har jag så svårt att empatisera. Är det roligt? Eller är det oroligt?
Är det stressigt att känna pressen på allt som måste upplevas under dessa dagar å veckor som tenderar att bli så korta. Att sedan under vinterhalvåret få briljera med att vi det är vi som haft ”Se Mest…er”
Veckorna, dagarna då vi ska uppleva allt, se allt, ”verkligen leva”
Oxå ett annat liv att leva de kanske upphaussade sommarveckorna med familjen samlad, och med släktingar och vänner….. som man kanske velat slippa att vara trevlig med?? När semestern är midsommarblå och molnfri.
När man trampar innanför trivsel-zonen finns alltid risk för intermezzon. Oklarheterna med Moster Berta å Kusin Lars som vi så snyggt skött på avstånd kommer opp till ytan.
Ska man stressa till livet så kan man ju hinta om att vi har passerat sommarsolståndet och dagarna blir allt kortare. Redan.
Blir det sedan mer än en nubbe till sillen kan risken vara uppenbar att vi blir alldeles för ”ärliga”. Bland gästerna runt bordet man kanske får ”Se Mäster” briljera. Odrägligt vettu.
Nej – det där att Umgås, det är inte lika lätt som det låter.
Vi hör om äkta par som inte varit ovänner på förti år, vi hör bara om bara fantastiska midsommarfester och sommar och sol och bad.
Ibland blir det inte exakt som vi har tänkt oss.
Sådär sitter jag å filosoferar alltmedan minuterna närmar sig när vi i Högelian får vara med om en av årets höjdpunkter. När Barn å Barnbarn å Barnbarnsbarn anländer från Karlstad och från Stora Stockholm.
Självklart är det Fantastiskt. Bara och Renodlat fantastiskt.
Bara lite nyttigt att filura om vilka människor vi är. Bara vi låter varandra vara människor som kanske växt opp ihop men sedan växt till oss och utvecklats.
Mor Ingegerd har storstädat huset och jag får inte längre göra något lortigt utomhusgöra. Inte ens klippa gräsmattan som alltid är klippinbjudande. Mor Ingegerd o Sara håller på timmarna i ända med att fullända Midsommarmaten. Fullända för vegetarianer, för glutenintoelarnta, för laktosintoleranta å för sill-intoleranta. Ingegerd å Sara fixar det helt perfekt
Nu ska vi försöka att bara vara. För verkligheten är dylik att om ett par dagar så ekar huset tomt igen. Då är de förti mil bort igen. Inte ens Simba har vi kvar.
Nu ska vi bara vara. Vi ska sitta under korkeken, vi kan drömma om en midsommarstång, Edvin får se att lupinerna är borta, å discgolfbanan är lockande. En kilometer bort lockar badbryggan.
Sedan är det alltså slut.
Närå – inte alls.
Goda Sara har tagit på sig ansvaret att semestra sina gamla föräldrar. Förra året fraktade hon dem till Paris. Denna sommar har hon inriktat sig på Öresunds-regionen. I slutet av veckan tuffar vi iväg med el-bilen. Parkerar den i Helsingborg, övernattar och invaderar sedermera Köpenhamn. En fin stad påstår folk. Vi har enbart swishat igenom på jakt mot kontinenten. Nu ska vi alltså slappa runt där några dygn såhär i början av vår semester.
I början av vår 365-veckorssemester.
