Att vara Syskon är något speciellt. Det säger biologin, det säger erfarenheten, det säger en uppväxt där man gnuggats mot varann. Och i viss mån mött samma omgivning, samma utmaningar.
Att vara Tvilling är Xtraspeciellt. Fråga fru Ingegerd som levt ett helt liv tillsammans med tvillingsyster Marianne. Hon har även levt nära syster Irma, men Irma har mer tagit på sig en storasyster – ja nästan förståndig mamma-roll. Medan tvillingarna i det mesta varit jämbördiga. Fast de är inte alls så lika som de ser ut…….
En annan Tvilling är Lennart, Ja faktiskt. Fast jag har aldrig sett honom. Mamma Ruth berättade att vi var två killar, men bara jag kom levande ut.
Annars hade mitt liv sett annorlunda ut. Förstås.
Kan f ö verifiera att tvillingarna Ingegerd o Lennart ej har reproducerat …….tvillingar.
Syskon är bara alltid speciellt. Men inte speciellt lika. Och ibland inte alls speciellt roligt. Jag hörde i radion en dokumentär om Björn som växte opp i skuggan av bror Tony. Bror Tony som blev plötsligt rikskändis då strax före sekelskiftet genom de s k ”Malexandermorden”. Tony som gärningsman blev drabbad och inte minst Björn och hans andra syskon. Det blev så illa så lille Björn blev tvingad att byta skola. Än idag 2024 klarar Björn inte att möta sin bror.
Klasskamrat Bruno förklarade fördelen med att vara ensambarn ”då får Du äta hela kakan själv”. Jag hade svårt med motargument men kände mig inte övertygad.
Mina biologiska syskon är alltså storasyster Maj – arton månader äldre, samt lilla lillasyster Iris sex kalenderår yngre (iverkligheten fem år och två månader).
När jag i gammal ålder gissar så gissar jag att Maj många gånger var trött på sin lillebror. Lillebror som alltid tog för sig, som alltid ville spela apa, som på alla kort satt på finaste cykeln eller mopeden – fast det var Maj som ägde den. Och ändå en lille-bror som hon måste ta ansvar för så att han inte blev borta eller gjorde bort sig. Inte konstigt om hon ibland behövt hävda sig, kanske inte ens konstigt när vi för bara några år sen kom hem efter en resa i Sydostasien å Maj sa överraskat ” det gick ju riktigt bra att vistas med Bror i hela två veckor”. Kan nog säga att vi levt lite bredvid varandra med viss integritet. I respekt. Visst blev jag bekymrad när hon var nere på Västkusten på ett första sommarjobb och där skadade sig illa i ryggen. Jag minns ju att Syster Maj redan i sjuårs-åldern visste att hon skulle bli Sjuksyster. Ivrigt påhejad av Moster Karin. Så blev det. I alla alla år. Och Maj landade i Arvika där hon varit bofast i sin kyrka, varit tillsammans med alla sina vänner som hon – inte syjuntat ihop med, utan de flesta var hennes träningskompisar. Imponerande nog har hon bedriftat med både Vätternrunda och Vasalopp. det har verkligen inte hennes tävlingsinriktade lillebror fixat. Det som Maj idag säkert är mest känd för är alla hennes blomfixande, alla hennes Rosor där i trädgården i Östbys Lellestuga. Hon kanske haft det med sig hela tiden men jag och bekantskapskretsen fattade inte detta förrän Maj var i 40-årsåldern. Generna kommer rakt uppifrån pappa Birger som var en utpräglad och superintresserad biolog. och Bonde. Tyvärr fick pappa Birger aldrig uppleva detta, han dog redan 1972. Tänk om han fått se detta ……… han som så förgäves försökt lära sonen i huset de mest primära grunderna. Och rosorna som Maj så förgäves försöker visa sin Lillebror
Och så lillasyster Iris 5-6 år yngre. Det är Mycket det när man är tolv år å Lillasyster bara sju. Fördelen är att då kan man med ålderns makt styra en hel del. När Maj hellre ville va me Monika eller Kerstin än löjliga bollekar med lillebror – då fokuserade jag på Lillasyster. Att spela fotboll funkade ju inte men kanske lite bollkonster. Man kan ju nicka till varann. 
Vi (jag) tränade nickning och vi kom opp till summan trettiotvå nickningar – det är väl godkänt Lusse? Eftersom vi inte konkurrerade åldersmässigt så var det enklare att mötas och prata allteftersom Iris blev äldre. Iris fick även en speciell connection med Mamma Ruth. Iris var bara tretton år när pappa Birger drabbades av en olycka som han aldrig återkom ifrån. Jag o Maj hade det lättvindigt, gick på skola och jobbade långt borta medan Iris växte upp till vuxen i traumat där mamma Ruth kämpade med pappa och med ekonomi och med ett icke avslutat jordbruk Så levde vi ett antal år tills vi åter gled isär. Iris blev så förskräckligt vuxen att hon flyttade ända till Gävle, gick i skola och jobbade. Och införskaffade livskamrat. Så småningom förändrades livet även här. Mamma Ruth blev för gammal att ta hand om gården Östby och naturligaste å roligaste valet var att Iris å Kenneth tog långa steget från Gävle och ”hem” till Köla. Iris som förskollärare å Kenneth som plåtslagare. Å färsk fritidsbonde. Fortsatt har vi förstås kontakt, allra mest under bemärkelsedagar. Och vi har haft riktigt rolig kontakt med flickorna. Med Hanna, Emma o Maja. å mä Kasper.
Sammanfattningsvis är jag mycket taxam för allt jag fått av kontakt med mina syskon. Självklart kunde jag odlat kontakten på ett starkare sätt. Väljt bort nåt av allt annat jag prioriterat.
Men viktigast är att kunna sammanfatta Livet med Taxamhet.
