Femtifem år är ganska stor andel av ens liv. Drygt tjugotusen dagar. å nätter.
I lördax var det 55 år sen Ingegerd raggade opp mig.
Sådär opraktskt å lustigt som mycket av Livet varit. Vi hade gått i samma skola flera år. Dagen efter studentexamen blev vi tillsammans. Med fyra mils avstånd mellan Ingersbyn å Älgestad. Jag hade ännu inte köpt min Ford Taunus 12M med helt säte. Bara att göra det praktiska av det opraktiska. Kompisen har ju bil å han kan väl sällskapa med Ingegerds tvillingsyster…… De har oxå nu varit tillsammans mer än 20 000 dagar!
Relationer är inte enkelt påstår jag.
Nån gång möter man par som påstår att de aldrig varit ovänner. Då tänker jag automatiskt att här finns två alternativ. Endera så ljuger dom eller så är ena parten såpass dominerande att det aldrig blir något gräl. Så vill inte jag ha det. Hellre gräl ibland så jobbigt det än är. Hellre.
Att en relation som bara börjar med en förälskelse ska hålla livet ut ser jag som ett Guds mirakel. Absolut inga fördömande över relationer som spricker. Det är nästan mer naturligt fastän det ”gör ont när knoppar spricker”.
När man är ung är man ändå någorlunda formbar. Men oftast är det två helt olika personligheter som ska smälta samman till ett. Som ska dela säng, matbord och ekonomi. Som ska uppfostra barn, göra karriär och odla intressen.
En kompis påstår att han aldrig ångrar det han gjort. Jag kan än i gammal ålder vrida mig i sängen nattetid och förtvivla över dumheter man ställt till med. ”man gjorde efter bästa förmåga”. Ja kanske, kanske. Men visst är mycket man skulle vilja ha ogjort. Omgjort.
I backspegeln så har hela våra liv bestått av utmaningar. Med väluppfostrade, välartade, praktiska Ingegerd å ena sidan. Som helst handarbetar eller lägger pussel. å med vilda opraktiska entreprenören Lennart å andra sidan. Ett liv där jag från början styrde ganska mycket och Ingegerd städade opp fram till idag där hustrun verkligen alltmer tagit för sig. Tack o Lov måste hon idag inte vara den väluppfostrade. Även Tack o Lov att vi är lika i två grundbultar. 1. Vi litar på varann – vi är uppfostrade i att inte ljuga. 2. Vi kan ekonomi bägge två. Något som var verkligen nödvändigt de första knapra decennierna då vi t o m levde under exeistensminimum.
Utmaning nummer ett var när jag direkt efter skolan gjorde lumpen – vapenfri tjänst som brandman. Och valde Kiruna, allra, allra längst bort. Men detta prövoår överlevde vi. Man fick väl lifta hem några permissionstillfällen (!) 160 mil enkel resa. De blev allt överraskade därhemma.
Vi gifte oss och flyttade till Årjäng. Till en nyproducerad tvåa på Gärdesgatan där Ingegerds pyssliga kreativitet fick fullt utlopp. Alltmedans jag klättrade på väggarna. Det är ingen frihet i betongen i stan. 
Efter ett par år så fann vi huset för vår plånbok. Vi köpte Stationshuset i Högelian för 50 000 kr. Här bor vi fortfarande efter femti år.
Vad händer när den förste av oss går bort? ”Jag vill bo kvar här nära skogen så länge jag klarar” säger jag. ”Jag säljer huset direkt å flyttar till lägenhet i stan” säger Ingegerd. Så lika, så olika.
Viktigaste gåvorna i livet är givetvis våra barn Sara och Nils som bara ger oss Glädje. och Barnbarn!
Fast även detta startade med en våldsam utmaning. Att vara typ 24 år, vänta sitt första barn och inte veta någonting – och få ett barn med Downs syndrom , det kan jag lova var en utmaning. Idag är det enbart glädje och det var det ifrån första dag. Men ett enormt bekymmer och arbete som även det i första hand hamnade hos Ingegerd. När hon i sin envishet kämpade från amningstid till amningstid för att lära Sara att suga och få i sig mat. När dokorn – förmodligen i välmening – kastade i synen att vi skulle glömma Sara och skaffa ett nytt barn.
Och jämförelsen med alla till synes goda och välartade småbarns-konstellationer.
Det dröjde hela sju år innan vi vågade igen. Då kom Nils som var ”normal och foglig” på sitt sätt. Nils var såpass smart så han bråkade aldrig. Han gick helt sin egen väg utan att bråka, inte ens som tonåring.
Förutom biologiska barn har vi haft en hel del mera utmaningar i huset. å glädjeämnen. Extrabarn o Extrabarnbarn Alltifrån Ö till A. Från Örjan till Amelie. Lasse som kom när Sara bara var nio månader och behövde all hjälp i världen. Idag går allt bra för Lasse och hans familj där han jobbar som kock i Grums. Men 1976 klättrade han minst sagt på väggarna.
å Andreas, Farid, Henrik, Jafar, Lene, Johan, Katarina, Mikael, Patrik. å några till. Av och till. Visst var det utmaningar i all glädje.
Sedan var det lite för lugnt så då blev vi företagare. Det var på Örjans tid. Vi drömde. Örjan skulle bygga bilverkstad och jag skulle göra – nånting annat.
Vi köpte lite mark av Banverket och fyllde i 360 gruslass. Tack vare vännen David Öberg vågade vi börja bygga. Ett första BISON-bygge som har följts av ytterligare sex tillbyggen. Startade parallellt med två företag. Som färgblind företagare köpte jag bär o svamp i tjugo år. Som Västvärmlands mest omusikaliske pratmakare började vi sälja och senare även i egen regi tillverka Musikinredning. Fastigheterna är kvar men vi är pensionerade och sträcker på oss att det har utvecklats till en kundstock i över trettio länder. Största utmaningen här var kanske när Ingegerds arbetsgivare Kungliga Postverket ramlade ihop och Ingegerd över en natt tröttnade på sitt före detta roliga jobb.
Vi behövde en administratör på Bison. Skulle nog passa Ingegerd. Men…. ?? Då skulle vi vara tillsammans 24/7. Vad händer ifall detta inte funkar?? Tack o Lov igen, det funkade. Vi satte opp lite staket och skötte olika ansvarsområden. Det inte bara fungerade, det blev helt plötsligt roligt. Ingegerd som förut bara varit lojal kunde nu putta på mig vid sovdags å ställa ett intrikat spörsmål i ärende Bison. Så roligt!!
Så har detta livet varit fullt av yttre occ inre utmaningar. Vi har varit aktiva i kyrkan, vi har varit med och återstartat Miljöpartiet i Årjäng, vi har blivit vådligt engagerade i en ideell Second Hand-butik.
Och vi har under ett trettital år globetrottrat. Vi har besökt Kongo, Equador, Albanien, Grönland och Nordkorea. Du säger förstås i Dina förutfattade meningar att jag åter har dragit med min stackars hustru på diverse äventyr. Detta är icke med sanningen överensstämmande. Sorg till sägandes kan konstateras att när vi jämför så har jag bara 
besökt 52 länder. Ingegerd har visiterat femtiofyra.
Så går det att skriva spaltkilometrar.
Det har inte varit lätt. å det Är Inte lätt. Men….. på det som kallas ålderns höst så känns det tryggt o vilsamt. Det är väldigt tomt de få kvällar som lilla frun inte ligger i sängen bredvid. Det är fortfarande lika uppskattat att komma in och äta vällagad husmanskost (helt riktigt – aldrig tillagad av mig)
Det är inte helt säkert att vi alltid pratar så mycket. Men vi finns. Bredvid Varann. Femtifem år är länge. Tjugotusen dagar. å nätter.
Åsså har vi fått en sängkamrat. Simba. Härskaren.
