Visserligen är jag vardagsledig – vistas ändå tämligen ofta i dessa nejder.
Tämmeligen så ofta så rör jag mig cykelvägen mellan Högelian Station och Årjäng City.
Intetsägande.
Eller fantastiskt.
Allt beror på vilka glasögon jag använder.
När det är tio minusgrader, när det är snöglopp eller elaktsurt regn så drar jag ner mössan så långt jag orkar över alla öron och stirrar ner i asfalten medans jag frenetiskt förflyttar mig emot målet.
Nu när det är bara ljuvligt så här i häggemellansyren-stadiet då är det väl ändå syndigt att inte njuta.
Visserligen glider jag på ett fult bananskal – jag åker ju EL-cykel. Dvs jag cyklar inte på riktigt. Det hjälper inte att jag påstår att jag utsöndrar lika många kalorier som vid en traditionell cykelkörning – bara att jag kommer dubbelt så långt. Åsså skräpar jag ner i miljön och rider på fattigmans slavarbete – jag brukar ju ett batteri.
Kan alla som Inte brukar batteri räcka opp en hand nu. Tack!
Vare sig jag är God eller Ond där längs landsvägen så har jag chans att komma ganska nära naturen
Uppleva en del av naturens skiftningar. Kanske blommor av skiftande sort. Vidunderliga trädskapelser.
Djur. Denna foto-kavalkad med tämjda varelser men här kan oxå dyka opp Rådjur, älg eller hare.
Fåglar. Nu kvittrar de särskilt gärna om jag kommer iväg någorlunda på morgonkvisten. Förhoppningsvis en lärkdrill. Måsar skriker i dansen efter traktorn som kultiverar jorden. Den högbenta förnäma tranan.
Lustigt munderad i knepig cykelhjälm och skrikgul varningsväst trampar jag fram. Och är Ärligt mycket taxam till alla fantastiska medtrafikanter som värnar om – egentligen – oskyddade mig. Såå många gånger jag upplevt att tunga fordon bromsat in och växlat ner för att inte köra om mig på riskfullt sätt. Fastän sådan omsorg kraftigt påverkar ett sextitonsfordon.