Vi som är i vuxen ålder har genomlidit en mångfald av lärare. En mångfald av lärare har genomlidit oss.
Och förhoppningsvis har vi haft roligt tillsammans.
De är/var ju så stor andel av vår uppväxttid. Under ett spann av viktigaste tio-femton år av uppväxten konfronteras och påverkas vi av kanske hundra lärare. Fröknar o Magistrar.
Några finns kvar i minnet, en handfull har gjort outplånligt intryck. Typ slöjdmagister Ove i sjuan som lyckades med enorma konststycket att få mig gilla träslöjd!
Det började i Tömte skola 1957 med fröken Hulda som var sinnesbilden av småskollärarinna. Lite snäll, lite tjatig, lite gammal, med knut i nacken. I folkskolan följde sedan Mossberg som var fryntlig men oxå kunde ryta till. Fast han var nog mer intresserad av jakt än skolbarn.
Dessa skötte om oss de fyra första skolåren. I skolsalen – eventuell mobbning å trakasserier ute på raster visste de inget om.
I femman o sexan flyttade man till Lässeruds nya moderna skola med en ung, entusiastisk och skicklig lärare. Curt höll oss i järngrepp, ensam med två årskurser och mer än trettio elever. Kanske den som lärt mig allra mest. Roligt nämna att jag har haft kontakt med Curt ända tills för något år sen.
Efter den trygga folkskolan i lilla Köla kastades vi iväg ända till Arvika för högstadium och sedermera gymasium oerhörda fyra mil bort. Vi som inte hade bil i familjen hade knappt varit så långt hemifrån.
Till den enorma Solbergaskolan som hyst Arvika Högre Allmäna Läroverk och där huserade Fido, Lotta och alla andra stjärnor. Myriader av människor och korridorer. Jag som inte visste nånting fick följa strömmen av skolungdomar från järnvägsstation och upp till skolmonumentet.
Det var så illa, illa att jag inte visste hur jag skulle komma hem med rälsbussen heller. Så för säkerhets skull – gick jag hem! Jag promenerade. Fyra mil. Eftersom jag inte kunde vägen så gick jag järnvägen….. Så dum är jag. Idag är jag politiker.
Här på Solbergaskolan mötte jag Carl Johan. Carl Johan å Phebe har jag skrivit om förut – det blir så med Viktiga Människor.
Carl Johan var då 1963 en ung nyutexaminerad lärare på sin första fasta tjänst (tror jag). Hitflyttad från Upplands bördiga akademiska bygder tillsammans med fru Phebe som var lärare inom sjukvården.
Denna stackars unge man (fast ung – det fattade nog inte vi) skulle sedan uppfostra mig och många många fler under ett helt yrkesliv.
Carl Johan blev Klassföreståndare i sjuan, åttan och nian för mig, Bruno, Sverker, Bertil o Böret från Köla tillsammans med tuffa fotbollsgänget från Fiskevik, Anita o Ulla-Britt från stan och gänget från Bålgård å Ålgården. Med flera.
Sedan fick Magister Carl-Johan ett friår – innan han i andra och tredje årskurs av gymnasiet åter drabbades av mig!!.
Magister Carl-Johan var alltså ung och ambitiös och mycket kunnig. Hans huvudämnen var Svenska och Historia. CJ har alltid varit allmänintresserad och då förstås historia och inte minst kulturhistoria i närmiljö. Svenska har varit som hand i handske för CJ som mer verkar ha sitt ursprung mer i akademisk miljö än i bonnabygd. Hans ordbehandling och ordval är unikt och fantastiskt att lyssna på.
Fast det tyckte inte alltid vi spolingar. Vi tyckte ibland att det blev segt och vi hjälpte till att muntra upp dagarna på vårat smått elaka sätt.
Men inget bet på vår gode och snälle klassföreståndare. Givetvis måste han ”bestraffa” oss för fuffens men aldrig på elakt och nedlåtande sätt. Jag vet inte hur många gånger jag fick kvarsittning, fick extraläxor att skriva av långa stycken etc.
Det som visar och bevisar CJs ”godhet” är att jag i vuxen och kanske t o m mogen ålder försökt att be min gamle Majister om ursäkt för alla dessa dumma upptåg och CJ ALLTID svarat ”Du Lennart var alltid en snäll pojke”.
Och så lyckas han uttrycka det på ett sätt som verkar ärligt!
Ibland blev det en sofistikerad match oss emellan. Som när vi skulle göra en en större enskild uppgift inom valfritt ämne. I gymnasiet. Jag funderade lite på ekonomiska ideer som kanske är mitt specialområde.
Men så kom jag på. Jag utmanade Magister CJ. Magistern som är oslagbar i svenska språket. Förment vänligt undrade jag om jag kunde få göra mitt examensarbete om Kölas dialekt. Magistern sa omedelbart ja och jag skred till verket.
För en gångs skull så vann jag. Jag skrev arbetet – på Kölamål!! Stackars magistern som kan allt i svenska språket föll till föga, begrep inte vad som stod och godkände arbetet.
Ännu en gång. ”Du är så snäll Lennart”
Nu är det 55 år sedan som våra skolvägar skildes åt men vi möts ibland. CJ med ett obegripligt skarpt minne, där han inte bara minns mig utan alla min släkt och vänner och han ”förspörjer om allehanda tilldragelser”. Sällsport uttryckt som han förmäler.
Det är alltid lika intressant att möta Magister Carl Johan. Han är intresserad, han är påläst och han har åsikter. På ett sofistikierat vänligt sätt. Och han har mycket skarpa etiska grundvärderingar.
Idag är Carl Johan 92 år gammal och lite sliten i kroppen men fortfarande komplett alert i hjärnan. Han lever med sorg efter nyligen bortgångna Phebe som han delat ett helt liv tillsammans med men till min glädje finner jag fortfarande Magister Carl Johan hungrig på livet.
TACK alla lärare som stått ut med mig, alla som faktiskt lärt mig en del. Tack Du märklige Ove, Du skicklige Curt och framför allt TACK Carl Johan för fem intensiva år i skolan och sedan ett helt liv med möten av och till.
