Stilla å lungt på Högelian Station.
Det nalkas middag, en av livets höjdpunkter. Det som herrskapsfolket kallar för lunch. Men det är ju Midd på Dagen. Eller hur?
I femti år har jag haft nöjet att njuta hustruts eminenta matlagningskonst. Hemlagad husmanskost med piff.
Idag är det långt ifrån vegetariskt. Det ser ut som kotletter. Finemang. Bäst att förse sig med flera stycken direkt så att man inte missar något.
Potatis, sylt å grönsaker. Å ett rejält glas mjölk.
Jag skär i det lena köttet och tar en första tugga.
En tugga som fastnar i gommen. Vad är detta??
Fornminnestankar sprattlar genom min hjärna. ”mjukt kött” som smakar – annorlunda.
Kära hustrut tillika med alla andra hustrur har det stora nöjet att jaga rabatter å reapåsar. Och nu hade hon kommit med en dylik ifrån COOPICA.
Med underbara överraskningar.
Samt dagens middagsmat.
Som alltså bestod av………. L E V E R.
Lever är absolut en god maträtt. För den som tycker så.
Vi sjuttio-åringar kanske skulle tycka detsamma ifall vi inte i andanom vore förpassade till en enkel skolmatsal vid Tömte skola på 1950-talet.
Förutom skolbänkar, svartatavla, magister och en enorm vedkamin fanns ett extra litet hus med matbespisning. Här huserade och styrde Inez o Bojan.
Där liksom hemma åt man den mat man fick tilldelad.
Vare sig man tyckte.
Salig Mor Ruth på Östby var kanske inte högskolans gastronom men även hemma vid köksbordet fick man godaste husmanskost. Alltid. Nästan alltid.
Uppväxt på bondgård hämtades maten direkt ifrån ladugården och vanligaste middagsfödan var potatis å fläsk (med lagom mycket flott), nån gång kompletterad med bruna bönor. Den middagsmaten blev jag aldrig less på.
På kvällen var det enklare. En soppa, kräm, mjölk o smörgås. Det fungerade oxå.
Typ en gång i månaden kom det jag fasade för. Välling. Havregrynsvälling. Enkelt och nog näringsrikt.
Men jag kunde aldrig med den konsistensen. Jag blev sittande vid matbordet. Vad händer då? Allteftersom vällingen svalnar så bildas en hinna som man ska trassla sig igenom.
Det var barndomens hårda prövningar.
Mamma Ruth var verkligen ingen sträng mor. Hon var en arbetsam, omtänksam bondmora som alltid såg till att familjen hade mat på bordet.
Att maten som vi tog skulle ätas opp var så självklar så det behövde aldrig ens sägas.
Ganska annorlunda mot dagens samhälle. Med alla smaker å alla inriktningar. Med alla allergier vi förr aldrig visste fanns. Med skolmat som inte passar så att vi denna vecka passande nog är vegetarianer.
Eller så äter vi inget alls. Lite energidryck kanske. Lite mycke energidryck. Kanske.
Jag avundas Icke dagens köks-slavar.
Jag har hört tårdrypande berättelser från jämnåriga som berättar att de fick sitta kvar – kändes som timmar – i tom skolmatsal med kall ”äcklig” mat.
Det känns inte bra.
Det känns inte heller bra när man närmast fisförnämt tittar efter ifall skolmaten ”passar mig” eller om jag ska gå en runda på stan utan energipåfyllning.
När vi samtidigt ser hur frivilligorganisationers soppkök är stans största restaurang, när vi faktiskt ser att våra syskon rotar i containrar för att finna något ätbart.
Det känns inte bra.
Tänk så mycke minnen från en välstekt leverbit (nej jag tog ju två) som jag ”måste” äta opp.
Sensmoralen är – JAG LEVER å mig är det inte ett skvatt synd om.
å en individ blev mer än lycklig. Simba smaskade i sig alla rester utan minsta tvekan.
Å idag fick vi specialkomponerad risotto med köttfärssås och en massa exotiska goda grönsaker.
Amen – sådeså