Det har varit KRIS åtminstone en hel vecka.
Jag har inte läst något annat i sociala medier – varje dag.
Jag ser intervjuare med huvudfrågan VARFÖR?……där kontrahenten med blanka ögon ”förklarar” att ….- jo det är nog bra.
”Å det är på väg att bli ännu mycket bättre.”
Man är medieskolad att utåt tycka så.
Fast det tycker inte Media.
Media rasar.
Mediaexperterna som får mycke kosing för att göra ingenting – ingenting mer än att uttrycka sig expertmässigt.
Åsså vi soffpotatisar som knappt orkar lyfta oss från TV-soffan för att hämta kaffe å välförtjänt fika.
Jag skriver faktiskt inte om Tredje Världskriget. Jag skriver om skidkskyttarnas bedrifter i VM. Fram tills i lördags.
Då – i lördax så blev det två skidskyttestafettmedaljer.
Å plötsligt kanske det inte är samma kris.
Eller som Björn Ferry direkt efter målgång ”nu är det många reportrar som måste kasta sina färdigskrivna artiklar i papperskorgen”.
Tyvärr så är våra idrottare tränade i samma mediamall som Experterna och när de nu vinner stafettmedaljer så jublar de och håller med på att de är bäst världen.
Varpå en söndag efterträder jubel-lördagen och skidåkarna är nere i träsket igen.
Jag har läst ännu mer. Jag läser att 75% av alla norska elitidrottare lider av psykisk ohälsa. En annan forskning delger att sju av tio elit-skidskyttar av och till har psykiska problem som Sömnproblem och Tvångstankar.
Är detta vettigt??
Det värsta är att jag är intresserad av sport ”i soffan” men jag funderar – är det verkligen värt att gynna denna köttmarknad bara för att …..
När man på TV hör uttryck som att ”det verkar som att de inte vill vinna” etc. …….
Fixeringen.
Fixeringen vid en människas mer eller mindre omänskliga prestation. Medans vi halvligger i soffan å pöser. Medans Ukrainas befolkning riskerar att frysa ihjäl. Medans fem-årige Ahmed i Gaza inte finner sina familjemedlemmar – för de är skjutna till döds.
Nån som heter Navalnyj har visst oxå dött…..
Denna fixering ser Du överallt idag. Säkerligen igår oxå och för tjugofem år sen. Men extremt mycket idag.
På Melodifestivalen, på Gymmet (!) på Skolrastgårdar, i Kyrkan (?) – överallt där Du ska prestera.
Att det blir extremt tydligt i en sport som skidskytte beror förstås på anspänningen. Dels ska man prestera sitt fysiskt yttersta i krävande skidåkning. Sedan ska man med pulsen på racer-varv coola ner och träffa en 45 mm prick på femtio meters avstånd.
Prata om optimalt stressande.
I detta överstressade tillstånd bommar man mer än man gjorde på träning. Man måste direkt ut och jaga vidare. Som på VM i Nove Mesto slafsa runt i kanske åtta plusgrader.
Med totalt slutkörd kropp kör man över mållinjen och blir bara fyra, nia eller på sextonde plats.
Och det värsta är kvar. Tom i skallen, tom på luft, tom i kroppen ska man sedan passera media-zonens alla mikrofoner och förståndigt leende förklara för experterna varför man inte vann.
Ändå älskar jag dessa sporter. Fast jag älskar det såpass mycket att jag skulle önska att idrottsmännen/kvinnorna skulle få överleva. Utan att riskera bli psykiska vrak.
