Jag har haft tid att filosofera.
Under sexton dagar har jag tre gånger bilat till Stockholm. å tebax.
Tack lilla Fröken Kia, Tack Bussige Peschå.
Jag har haft ”räckviddsangst” för några hundralappar.
Jag har haft plånboksångest för tusenlappar till olja o diesel.
Jag har haft tid att bli imponerad. Imponerad av allas vår vilja till samarbete. På vägen.
Vi kör om, vi byter filer, vi möts. Och det fungerar.
Filosofiskt uträknat är jag konstant två meter ifrån döden. (eller från evigt liv?)
Någon gång får jag ett blinkande. Jag ligger i en fil för långt till vänster eller – jag bländar av onödigt sent.
Allt i vänlighet. Tycker åtminstone jag.
Så kommer man till STAN.
Lite sludigt är det ibland. Jag ska finna till Fiskarfjärdsstranden, Kvarnhagsgatan, Svandammsvägen å Tangentgatan. Är det så underligt att jag kliar mig i huvet ibland. Är det så märkvärdigt att jag måste byta fil vid rondellen, att jag är tre sekunder sen i starten vid grönt ljus.
DÅ TUTAR MAN!
Varför tutar man?
För att tala om att gubben därframom i keps är en nolla (inte en nollåtta).
Vem blir hjälpt av att jag tutar?
Blir jag själv mer harmonisk? Upplever jag mig duktigare? Ja -inte kan det vara för att vara effektiv. Ska man vara effektiv i detta sanslösa kö-samhälle – då ska man väl hantera en cykel.
å glatt plinga på tuffingar som tutar på tomgång…….
Jag är inte Sveriges duktigaste bilförare. Under mina typ etthundrafemtitusen bilmil så har jag krockat både med älg, rådjur å hare. Å även med nån plåtlåda har jag för mig. Jag har fått motorstopp på fel ställe. å fortkörningsböter å parkeringsböter.
Jag är inte sämst heller.
Jag har kört bil utan vägskyltar i Albanien (och hamnat i en vingård istället för i Bosnien-Herzegovina), jag har i lumpen kört Mercedes Unimog med osynkad växellåda. jag har suttit på Autobahn å spelat kort för att det varit tvärstopp pga nån olycka längre fram, jag har liftat med såväl begravningsbilar som polisbilar, jag har fått fyrhjulssladd på tankbilen däroppe i Kiruna (inte bra – men det gick bra).
Å jag har övningskört med ganska många hoppfulla aspiranter. Nån av dem är busschaufför idag, nån törs jag knappt åka med, Men körkort har de allaihop.
Jag menar alltså – hela tiden där på landsvägen så är vi, Du å jag, väldigt nära en stor tragedi.
Vi ska vara fantastiskt ödjmjukt taxamma varje dag det går bra. Å vi lever vidare.
Och faktiskt – lösningen är INTE att Tuta!
Vidare i mina filosofier så drar jag likhetstecken mellan Biltutare och andra Troll – dom som rör sig på nätet.
Tänk så lätt det är att skrika på dem som man inte möter lajv.
Tänk så lätt det verkar vara att tro att den jag tutar på/okvädar på FB – inte är kött och blod.
Nästa gång som Du tutar på mig så vill jag bju Dig på fika på Broms. Öga mot öga så ska Du få möjlighet att lufta Dina aggressioner.
Det vore väl roligt!
