Idag lördagen den 23 juli är en förunderlig dag, En sån dag jag inte varit med om i hela mitt sjuttiotvååriga liv.
Nittio är en ansenlig summa, det håller Du väl med på.
Dubblar vi Nittio så blir det ETTHUNDRAÅTTIO,
Idag har vi den största äran att få åka på Phebe och Carl-Johan Östmans sammanlagda 180-årsfest.
Det är Stooort.
De har alltså levit uti nittio år vardera varav mäktiga 67 tillsammans.
Det är Stoort.
Fastän jag är så ung minns jag Phebe och Carl-Johan ända sedan 1960-talet.
Ifrån storstan så var de nyinflyttade till lilla Arvika. De hade inte lärt sig värmländska. De lärde sig aldrig värmländska.
En av Phebes tidiga uppgifter i Arvika var att utbilda min syster Maj i förberedande sjuksköterskekurs.
En av stackars Carl-Johans allra första fostrande uppgifter var att bli klassförstånadare för den vilsne å vilde Köla-pojken Lennart som skulle gå högstadiet i stora staden. Han som i Arvika endast kände till Nordells konditori och glasögondoktor Woorema.
Eftersom Lennart var osäker i sin läggning så måste han spela pajas vilket drabbade de stackars lärarna Fido, Lotta, Letselther, Stenberg, Yngvesson. och Carl-Johan. Carl-Johan vilken som klassföreståndare skulle parera mina försyndelser. Så pågick hela högstadiet. Första årskursen i gymnasiet slapp C-J tukta mig – men i andra o tredje ring så var det så igen. C-J åter klassföreståndare.
Som min gode mentor säger när vi pratas vid om detta ”Du har alltid varit så snäll Lennart”
Konstigt då med alla kvarsittningar, med alla milda försök till bestraffningar. Allt i den allra vänligaste anda. ALDRIG ett ont ord.
En gång lyckades jag dock vinna över min magister. Det var när vi skulle göra ett special-arbete. Ett arbete som inte lockade mig särdeles. Men så kom jag på……. Carl-Johan är ju alltid så perfekt, grammatiskt och i sitt uttryckssätt. Hans omständiga men oemotståndliga svenska är berömd över hela staden. Ni vet ex.vis att ”han var något anfrätt” när han fått en rejäl infektion i foten. Och vi vardagliga svenskssons varierar inte mellan orden såvida/såvitt/såframt/enkom/oaktat ifall vi menar precis samma sak.
Men tänk – jag lyckade knäcka gode majen på hans hemmabana. Jag bad att få Carl-Johan som mentor i ämnet Kölas dialekt. Käckt eller hur? Den gode Carl-Johan begrep inte ett dugg. Han berömde min ”grundforskning”. Tack Majen – inte ens då blev Du sur.
Phebe o Carl-Johan har alltid varit engagerade. Kyrkan har alltid varit viktig viktig. Först den rena läran, baptismen och så småningom aktiva i Missionsförsamlingen/Equmeniakyrkan. Ingen har undgått församlingsmöten med C-Js välunderebyggda funderingar. Likaså politiken. Folkpartister ända sedan gräsroten. Phebe mest aktiv, såväl i Kommun som i Landsting. Dock – med deras ideologiska klarsyn är vi kanske inte lika säkra idag på partitillhörighet.
Och familjen förstås. Vem lyckas producera barn som är Rektor, Vetenskapsreporter, Basketstjärna och Operasångare. Man skulle bli högfärdig för mycket mycket mindre. Men si- det där med högfärd, det ligger inte för de där Östmans.
Bara en mycket liten sammanfattning av ett sanslöst rikt liv där massor av människor alltid cirkulerat runt paret Östman, I Högvalta och i Arvika. Hundratals, ja tusental har passerat förbi Phebe o C-J. Jag kanske överdriver, men det känns som att Östmans känner och känner igen varenda en efter hur många år som helst. C-J frågar gärna efter syskon, klasskamrater etc. För mig totalt opegripligt.
TACK Phebe o Carl-Johan för ett livslångt mentorskap. Ibland på avstånd, ibland nära. Jag/Vi är imponerad av mycket i Er gedigna allmänorientering och breda kunskap. Av Ert sätt att alltid vilja resonera. 
Och framför allt Ert genuina intresse att lyssna och lyfta.
Du vet – när någon verkligen lyssnar, då känner man sig värdefull.
Man känner sig alltid värdefull när man pratar med Er
Det TACKAR vi allra mest för.
Många vill dela denna stora dag.
