Jag menar att det är mina vänner.
Vi påstår att det är Våra Vänner.
Alla känner Arne o Gun. Alla känner Inte Arne o Gun på riktigt.
Alla vet inte hur rolig Gun kan vara när hon släpper loss och för fullt pikar sin älskade make. Inte alla förstår hur otroligt mycket kontakter och nätverk detta par under ett långt liv byggt upp inom och utom kyrkan.
Det är egentligen ganska osannolikt. Ungefär lika omöjligt som Ler o Långhalm. Att fromma Gun skulle fungera ihop med uppstudsiga Arne.
Men det var just så som det stämde.
Arne har slipat av Guns fromhet. Gun håller ordning på Arne. Gun har fått växa som människa. Arne har fått trygghet.
Arne är fortfarande uppstudsig och utåtagerande. Han klarar aldrig att tolerera en oförrätt. Oftast en oförrätt utanför hans eget liv. Att Gun har samma inställning förstår inte de flesta, då man ser hennes väna uppsyn och hennes omsorg.
Å så lite kontrollbehov oppe på det är heller inte försumbart.
Jovisst de är gamla. Åttifem år är en ansenlig ålder där de flesta av oss har ”tacklat av”. Kanske njuter ålderns rättmätiga vila. Kanske lever med att pyssla om våra ålderskrämpor. Kanske bekämpar vår bitterhet över att inte längre vara behövd. Kanske……
Men inte Arne o Gun. Inte!! Sällan man ser så aktiva människor. Som varande 71-åring blir jag rent trött å sliten bara av att se dem.
Arne har liksom Gun under hela sina åtta-nio decennier varit en praktisk och aktiv arbetsmyra. Ibland på gränsen till dumdristig förstår man när man tittar på de simpla träskidor med kabelbindning som han på 1950-talet idkade backhoppning 40-50 meter med. Det skulle idag klassificeras som arbetsmiljöbrott. Arne har gnott med jord o skog, Han har renoverat hus å han har fixat trädgårdar. Han har dubbelarbetat som pastor, taxichaufför å allt möjligt.
Det livet är slut för Arne. Kroppen har jobbat färdigt. Gå i en trappa och Arne flåsar som en flodhäst. Titta på blommor går bra, men klippa gräsmattan – nej. Egentligen är det samma för Gun som har rejäla sviter efter sitt missionärsliv i Kongo. Men även Gun gnor hela tiden. Hon pysslar med blommor, hon pysslar med hushållet. Eller hon ringer ett samtal på sin långa långa omsorgslista,
Egentligen skulle Arne o Gun sitta stilla vid brasan och bara minnas och njuta.
Det är de minsta de gör. Jovisst de sitter allt ganska mycket nuförtiden. Och de njuter oxå hoppas jag. Men de sitter inte sysslolösa. Aldrig.
Ofta, ofta läser de en bok, skriver ett brev. Eller Arne skriver en dikt.
Eller så sitter de med ännu ett av dessa oräkneliga samtal med människor från När o Fjärran. Handledning eller Terapi eller bara en stilla livsfundering. Av lång lång erfarenhete så är bägge två professionella terapeuter; Men de är mer än så. Trots ålderns ryggsäck så har de kvar sin empati. När Du sitter där så känner Du att de lyssnar, att de lever med, att de är sant engagerade – det är unikt. Knivskarpt. Analyserande. och Empatiskt.
Ifall Du finner Arne o Gun i en avstressad miljö så finner Du något unikt.
Avstressad? Ja de har haft svårt att varva ner. De har ju bott i Ölsremma, Frillesås, Japan, på Mangsgården, Mölndal, på Västtomta, Bengtsfors, Dals Ed, Brazzaville, Öna, och på Lärkstigen. Å på typ tjugofem platser ytterligare. Dvs. – alltid på språng.
Men sätt dig ner i den mjuka fåtöljen, prata tydligt så att Arne hör, knapra på Guns goda kakor. Sitt stilla och invänta lugnet. De filosofiska, existentiella funderingar jag fått med i den fåtöljen har varit livsviktiga. Den livsvisdom Arne o Gun har delat har varit ovärderlig, deras upptränade och emotionella intuition är oslagbar.
Taxam att Ingegerd och jag fått dela ett antal timmar och lärt oss lite grand.
