Have a nice day.
Det finns absolut ett Gott HOPP även denna vecka.
Jag är inte miljö-nörd. Jag är alldeles för lite miljö-nörd. Jag är inte alls som Lars-Ola, Birger, Torbjörn å Rebecka.
Jag vill bara Hoppas och Tro att det aldrig ska behöva bli en TYST VÅR.
Vare sig om man hör diktaturer skramla eller om man lyssnar efter sånglärkan.
När gammal man försöker att sammanfatta vad som grundat hans ideologistiska inställning så mal det samman till två personer från forna ungdomen.
Birger Bryntesson å Rachel Carson.
Birger Bryntesson minns jag från min uppväxt på 1950- och 1960-talet. Den gammaldags moderna bonden. Han som förstod vikten av
täckdikning och aktivt växelbruk men som aldrig ens skaffade sig traktor. Där fanns välmående kossor, höns och grisar. Åsså Frykman förstås.
Pappa Birger som jag minns i hetsiga diskussioner med Axel på Kul eller favoriten Mauritz på Åsen. Diskussioner om Nikita Chrusjtjovs skodunkande å Tage Erlanders Gubbar, diskussioner om Ingemar Hedenius’ Tro o Vetande eller Ingemar Johanssons upphöjande av misshandel till nationalsport.
Min minnesbild av Birger en tidig April-soldag är gärna Pappa vandrande bakom såmaskin bakom Frykman. En lukt av jord och bonden går redan med bar överkropp. Han kisar efter den första sånglärkan, han är försiktig med tofsvipans häckning i sankmarken och han njuter av ladusvalornas akrobatikflykt. Vid dikeskanten räknar han nogsamt in scilla, kabbeleka, ”bockerams” å ”räverompe”.
Pappa Birger kämpade förgäves att lära imbecille sonen skillnad mellan kornen av vete, havre å korn.
Entusiastiske Birger klippte aldrig en gräsmatta å rensade aldrig en rabatt. Men han kunde komma ifrån skogen med en blomsterkvast som vi barn skulle namnge. helst på latin.
Birger är aktiv kämpe inom LRF och den genuina landsbygden. Ibland kommer det okunniga fram. Som när man idag finner rostiga harvar å andra sopor kvar där i skogsbrynet.
Men för det allra mesta ser man Människan som lever i symbios med naturen. Människan för vilken naturen är så självklar att den inte ens behöver diskuteras.
Långt i bakgrunden min stora förebild.
Och så Rachel Carson. Rachel som 1962 gav ut den skönlitterära debattboken Silent Spring.
Silent Spring – boken handlar om betydligt mer än en Stilla Jogg.
När senmogna Lennart efter X år får denna bok TYST VÅR i sin hand så öppnas ögonen. Carson skriver om dikeskanter som är sterila, om fåglar som inte längre sjunger.
1960 var det DDT, 1980 jagade Erik Svanqvist Hormoslyr å 2020 fortsätter Greta och många andra att lyfta på smutsiga stenar.
Förebilderna är viktiga. Genom Liv, genom skrift och bild.
Mycket är glömt. Ändå finns det kvar. Har man lyckan att som min magister Curt inpräntade ”lagt det på hyllan som lutar inåt” – då finns det kvar å då gnager å då påminner det mig livet igenom.
Påverkar mig livet igenom.
å nu på ålderns höst är jag bara impregnerat grön.
Lika som i barndomen så älskar jag poteter å fläsk – gärna med ”flôt” – å hemmagjord lingnsylt. Å mjölk så äkta som bara möjligt.
Jag cyklar allt ofta till Årjäng. Men i mycket annat så borde jag nog ”miljö-skämmas”.
Konklusionen är dock att Hoppet lever kvar. Hoppet och Tron.
Hoppet och Tron om Kärleken till vår fantastiska jord som gör att vi Aldrig ska behöva sätta epitetet Tyst Vår
TILLSAMMANS
för visst är det roligare att Hoppas på en God Framtid
