,
Jag tränar.
Jag tränar på en formulering som lyder ”jag är inte odödlig”.
Den är svår för en gubbe med åldersnoja.
Inte direkt – tror jag – dödsångest. Snarare Livslängtan. Det är fortfarande så väldigt mycket som är roligt att göra, att uppleva, att möta, att lära sig.
Men så är det, så blir det. En dag får man lämna sitt kära Högelian Station, eventuellt via en god palliativ vårdapparat för att trampa över strecket och vandra in i ……………månne Paradiset??
,
Visst kan man drömma om Livet efter detta. Eller filosofera. Eller bara fundera.
Själva går Ingegerd och jag nu en Studiecirkel som heter ”När vi inte längre är med”
Studiecirkeln är bra eller dålig, den får mig i vilket fall som helst att stanna opp och tänka.
Hur blir det sen?
Vi lämnar ett arv efter oss .
Vår grabb Nils med familj och om bara några år egna vuxna barn, de klarar sig givetvis. (Det är Nils som har puffat på att vi måste tänka i dessa banor). Givetvis kommer de att sörja och sakna. Men livet går vidare. Går aldrig att stoppa
Å vi ska döstäda och vi ska skriva Levnadsberättelser.
Sedan så har vi Sara – där blir det allt lite mera sludigt.
Sara, som föddes 46 år sedan med Downs syndrom är bara fantastiskt duktig och självgående. Sara bor sen långt över 20 år i Karlstad. Karlstad är hennes hem ”men Du behöver inte va bekymrad pappa, jag kommer allt å hälsar på Er.” Å visst kommer Sara hem å hälsar på.
När hon själv vill!!
Du kanske läser min blogg – Hej Sara! Ibland småler vi åt Din självständighet. Mamma Ingegerd o några till skulle till Karlstad på konsert häromdagen – kunde de komma in före å dricka kaffe? Jovisst – men Sara var nog inte hemma. Hon skulle till sin kära Johan oppe i Sunne. Bussen dit gick 18.30. För säkerhets skull så gick Sara på stan några timmar före bussavgång så att ingen skulle behöva bestämma att man ville träffa henne.
Heja Sara!! Som samtidigt är så social som bara en människa kan vara.
MEN
Samtidigt med självständigheten finns en livlina. Visst har vi telefonkontakt med Sara åtminstone fem gånger i veckan. Vi checkar av. Funkar det bra med bankkortet, har Du ont i knäet nu igen, har Du handlat nog inför helgen….. ja ni vet. Å visst bor Sara i särskilt boende med personal i uppgången bredvid. Men vi litar inte på att de bryr sig. Å inte har Sara fått Kontaktperson och, och och…..
Medans jag skriver min blogg så ringer mobilen. Det är Lasse. Han får höra mina funderingar. ”Det vet Du väl att jag ska ta hand om min syster” säger Lasse. ”Hon ringer mig varje vecka”. Jag är så gudomligt glad och taxam för det stora och fina nätverk som vi har inom och utom familjen. Jag vet att många vill ställa opp.
Men i längden. Hur ska de orka?
Då knackar han mig på axeln, mentorn å säger ”se på himlens fåglar, de samlar inte in i lador, men er himmelske fader föder dem. Är Inte Ni Mycket Mer Värda Än De??!!
Jovisst.
Jag gör en utflykt in till byn och går där på trottoaren, Jag möter vänner ifrån Särskilt Boende.
De går ensamma. Det är Jobbigt.
,
