Människor är intressant.
Levande människor å kvarlevor och minnen av människor som numera vilar i Frid.
Demografiska Fluktuationer är oxå intressant.
Man flyttar av en Anledning. Positiv eller Negativ.
Man vill göra karriär eller man vill komma närmare barnbarnen.
Eller så är rådande omständigheter tvingande. Typ Arbetslöshet. eller Svält. Så flyttar miljoner människor runt om i vår värld. Några gör även desperata försök att komma in i välfärdens Sverige.
I forna dagar har detta även drabbat vårt land. Vi har alla hört berättelserna om emigrationen till Amerika – ett land som i stort välkomnade invandrare. Eller den enorma globala urbanisering som skett främst sista halvseklet. likaså i Sverige.
Återigen intressant se den som ibland går emot strömmen.
1951 flyttade familjen Mattsson från lappländska Tärnaby till ”Tôrpe i Ahlgsta” i Kölas obygd. Prata om kulturresa!! Från en fjällbygd så kuperad att alla måste bli slalomåkare – fanns inte en plätt att anlägga fotbollsplan på – till en ännu levande skogs- o jordbruksbygd. Med Kooperativa, ”Bua” mitt i byn, med lantbrevbärare, missionshus å små sågverk i varje hemman. Eftersom Inge Lindkvist var uppväxt här så fanns även en rejäl hoppbacke för skidor i varje by med självaktning.
För Henry, son i familjen Mattsson var flytten lycklig. Snart fann han söta Gun som jobbade där på kooperativa i Älgestad, de slog samman sina påsar och flyttade till Guns hem Klamhagen i Tömte.
Av alla de månghundraden som mött min väg är Henry en flisa, en skärva. En betydelsefull flisa för att jag ska få ihop min världsbild. Vad jag minns så kom Henry in den starka sociala gemenskapen som finns på en landsbygd där vi alla behöver varann. Fast han var lite ”annorlunda”. Han lärde sig aldrig språket ”köla-mål”. å han var mer korrekt än oss andra. Helt naturligt hade han snabbt avancerat till att bli kamrer på den lokala banken i närmaste stora tätorten, dvs Koppom.
Henry var korrekt, ordningsmänniska, siffermänniska. Det förvånar mig alltså inte alls när jag får glänta in i hans dagbok – som prudentligt fördes kontinuerligt dag efter dag, år efter år. Fantastiske Henry skriver de dagar som han inte varit extra nyttig. Totalt Underbart!!
Så minns vi nu runt ”All Saints Eve” tider å människor som varit.
Och som ÄR.
Människor som vi Minns – de ÄR. Glöm inte det!
I minnenas bildarkiv så flödar de.
Mamma Ruth å Farbror Herman, Robarths-Anna å Karl ve Vägen. Allan på Åsen å Erik på Mojere.
Å Kenneth, Peter, Gunnar, Lena, Arne, Torbjörn, Johan, Hans, Malin……..you name it. å Ingegerd. FÖRSTÅSS.
åsså dom som man bara minns som mer eller mindre trovärdiga skrönor, Typ Öste-Karl lr ”Karl mä rava” som vi pojkar vanvördigt sa. Han som mynta uttrycket ”åcke dä blir jä älle kärnga sm dör först se ska jä jalle fall skaffe ma e hushôllerske senna”. Eller Hans i Bôrsta som for till Stockholm, gick in på matställe å beställde ”krôftninger å sô”. Stackars Hans, han ”vart ibet”, fick åka hem – ”svûlten”.
I Mexiko fick vi vara med om Allhelgonahelgens motsvarighet – ”De Dödas Dag”. En av Mexikos allra största högtider. Där de i allra största vördnad lever en dag helt med De Döda. Bokstavligt. Det finns en extra stol med bestick och allt vid det framdukade bordet. Och man pratar Minnen.
Så får vi, speciellt dessa dagar. återgenomleva Minnen. Roliga och mindre Roliga.
Mamma Ruth är en av de människor jag beundrar mest. ”Jag kan inget” brukade hon säga. ”Fast de brukar säga att jag kan jobba.”.
Jag har aldrig mött en arbetsmänniska som mamma Ruth. Fullt hushåll, småbarn, full lagård med djur, grovarbete ute på åkern. Hela tiden. Men Mamma Ruth var mycket mer än så. När Ingegerd o jag kom hem från nån resa så fanns ingen så nyfiken och intresserad som mamma Ruth. Hon ville veta allt. Så har jag Goda Minnet av en Mor som nästan aldrig blev arg. Inte när jag återigen i fotboll kraschat mina glasögon. Eller nåt annat dumt. Speciellt när jag i vuxen ålder förstått deras skrala ekonomi. De få gånger hon blev arg minns jag med största respekt.
Så roligt att hon under pigg pensionärstid själv fick resa lite grand. Bornholm, Holland och Israel. Hon lyste av glädje. Jobbigare var den dag vi fann mamma Ruth liggande på golvet i sin lägenhet med brutet lårben. Hon levde utan hemhjälp trots att hon var 89 år. Vi tre barn var hennes kontakt. Oj så jobbigt att åter uppleva hennes lidande när hon inte orkade ta sig telefonen.
Kommer Du ihåg Farbror Herman som alltid hjälpte till. Som först gjorde sina egna jordbruks-sysslor, sedan körde milen till Östby i Algsta för att jobba där när pappa Birger var ur funktion. Kommer Du ihåg gamle snälle Johan som levde simpelt i sin dragiga stuga. Han köpte mjölk hos oss. Mamma tyckte synd om honom å stack till honom ett äggpaket. Istället för att kalasa på ägg kom Johan nästa dag tillbaka till oss med en tårta han bakat på äggen.
Dessa fanns femtio år sen. Dessa finns runtomkring oss idag.
Minnena är viktiga. Minnena kan vi Leva på. Minnena kan vi en gång Dö med.
Låt oss tills dess i största frimodighet finna dagar där vi med glädje kan skriva ”jag har inte uträttat något vettigt idag”
