Tystnaden vid en fjällsjö på morronen. Tystnaden vid en lingontuva en höstdag. Att Tiga och lyssna och njuta, ja det är guld.
Ifall nån berättar för Dig i förtroende. Självklart är det något Du inte för vidare. Eller……ifall Du glappar så är det kanske sista gången någon vill ge Dig just ett förtroende.
Detta är viktigt.
Men i övrigt vill jag påstå att TIGA är något som vi överförbrukar. Även jag. Förstås.
Eller så pratar vi ofta om typ…..ingenting.
Jag är INTE ett föredöme. Jag tiger ofta när jag skulle prata. (Dessutom så pratar jag när jag borde tiga….)
Bastu är bra. Sedan vi skaffade bastu så kallar jag med ojämna intervall ihop nåt gäng gubbar. Och där sitter vi trängs å svettas.. Alldeles totalt nakna inför varann. Vi kanske inte gör väldens största själsdykning, men vi PRATAR. Om det är nakenheten som gör att det är lätt att prata….inte vet jag. Vi känns på nåt sätt lika inför vår Herre.
Jag har faktskt upplevt två fantastiska sammankomster denna vecka. Sammankomster där vi pratade – Pratade istället där det kunnat bli extra pinsamt
Bland mycket annat ingår jag i en illuster samtalsgrupp som möts nån gång i månaden och tuggar filosofiska funderingar. Några där är relischösa, någon tycker Bibeln är en sagobok, någon livsveteran, någon naturlyriker, någon ensam, något par. Ser bara hopkastat ut. Åldersspannet är nära femtio år. Det är ganska Häftigt!! På nåt sätt så har vi skapat en trygghet i gruppen så vi får prata, vi får tycka. Olika. å tycka om varann.
M hade menat på att vi denna tisdag kväll skulle prata om Kärlek o Äktenskap. I rummet sitter nån med flera relationer bakom sig, flera som gått igenom såriga skilsmässor, några som är änkor/änkemän. Å propra par som lyckats hålla ihop sina äktenskap i halva sekel.
Hur ska detta gå??
Jag kan bara berätta att det blev en magisk kväll. En kväll där vi fick visa oss ofullkomliga. Bildligt talat nakna som i bastun.
Vi pratade om blixtförälskelsen när man redan hade en partner. Vi pratade om tomheten utan relationer, vi pratade om skilsmässan. Att alla som sitter i rummet en gång kommer att skiljas från sin partner. Genom att man glider isär eller genom att Liemannen kommer och skördar.
Vi pratar om saker vi ångrar och vi pratar om saker vi gärna vill minnas.
VI PRATAR. Ofullkomliga. Delvis nakna i själen.
Senare i veckan sitter jag i en helt annan konstellation. En mer formell samling. Ett gäng mänskor som är vana att prata. Men kanske mer prata resultat och struktur än att prata känslor.
Helt plötsligt är vi fysiska. Vi tittar varann i ögonen och vi kan läsa kroppsspråk som vi inte kan på digitala dataskärmen. Och jag ser MÄNNISKORNA. Jag ser duktiga mänskor. duktiga mänskor där vi på nån nivå är skröpliga. Nån mår mentalt dåligt å nån sliter med mycket jobb på kontor å mycket jobb hemma. Å nån funderar på meningen med alltihopa.
Tänk då styrkan med en grupp. En grupp som är såpass stark att den en stund kan sitta tyst och begrunda. En grupp som är såpass stark att den kan skicka över strömmar av Empati. En grupp som orkar och vågar prata.
=================
Visst saknar vi dessa paradis-stunder lite till mans. I stressen. I jagandet. I perfektionen.
Tänk att bara sitta och tycka om varann. Att anstränga sig för att formulera vad mitt inre känner – som kan vara till glädje/lättnad för min bror/syster som sitter på stolen bredvid. Hen som vi trodde att vi kände innan vi gick in i rummet.
Flummigt?
Jag tycker dessa tids-öar är häftiga. De är inte alltid roliga, men det är öar av tid som man bär med sig i minnet. Tiden då hjärta möter hjärta.
Konklusionen blir dylik – ibland får man skavsår i öronen för allt prat. MEN Tigandet kan göra ännu mer ont! Kan vi kombinera Prata och Lyssna så kan det bli optimalt.
’
