,
Idag vill jag prata om Nära Distans.
Typ att sitta i Årjäng å jobba i Stockholm. Å slippa vara i Stockholm.
VILKEN FANTASTISK UTMANING.
Vi har ett drygt pandemipratikationsår bakom oss nu.
Vi har lärt oss väldigt mycket positivt.
Vi har lärt oss att den digitala vägen kan vi spara väldigt möcke. Möcke Tid, Möcke Pengar, Möcke Effektivitet
Ändå är det nåt annat jag hör efter fyrahundratjugo hålögda fyrkantiga bildskärmsdagar. Det vanligaste jag hör är ”tänk när det blir som vanligt igen!!” ”Tänk när vi kan mötas igen under samma tak”
Tänk såå Roligt det är att gå till arbetet!!!
Vi kan sätta oss ner och analysera.
Förutom allt det fantastiska med digitalt hemarbete får vi oss till livs berättelser om överstressat arbete där man aldrig är ledig, om lappsjuka för att man inte får prata med nån ”riktig människa”. å så finns till slut de som förfaller tilll lite tidsfusk. De som kanske inte tror att det går att kolla aktiv tidsnärvaro vid datorn. Kanske.
Ja det är en dubbel känsla. Väl detta som kallas tvetydigt.
Själva tekniken med fjärrarbete är ju inte ny. Den har predikats om i över ett deceenium. Predikats om något som ska bli glesbygdens räddning. Predikats om att varheltst det finns Breda Band så kan man jobba. I morronrocken hela dagen.
Kanske.
Jag har funderat på detta. Även om jag har förmånen att leva i en aktiv kommun – så visst behöver vi mera arbetsmöjligheter härute i ”skogen”.
Åsså var jag i den stoora staden under veckan.
Jag hade förmånen att besöka en studio. en studio som från enkel start avancerat och idag gör program för Trafikverket i Borlänge å för Svenska Handelsbanken, för Fredrik Reinfeldt å för Daniel Suhonen, ja just för ……younameit.
Dom satt med alla sina skärmar som täckte hela fondväggen, dom hade mixerbord å swithchar å kablar å kameror å häjkomåhjälpmig. Det där var vådligt intressant men jag begriper inte ett dugg.
Det som jag däremot bekriper och som gjorde mig totalt fascinerad var när de berättar om utlokaliserad verksamhet. När de berättar om en kille som sitter på Gotland och producerar i realtid så att kunderna tror att han sitter i TV-studion där i bruset i Liljeholmen…….
Min hjärna vindlar igång.
Jag vet att vi lärt oss mycket under pandemi-året. Väldigt mycket. Vi kommer att fortsatt älska att slippa resa i timmar för en tre kvarts konferens. Vi har lärt oss att hela världen sitter innanför datorskalet.
Samtidigt har vi lärt oss vilka oerhört sociala varelser vi egentligen är. Att vi vill fika tillsammans, att vi vill prata nonsens, att vi vill läsa varandras kroppsspråk vid känsliga förhandlingar.
Att fysisk närhet inte går att ersätta.
Helt visst kommer visst hemarbete att fortsätta. MEN jag vet att många många är trötta på splittring, överarbete och långtråkighet.
Alltså.
Jag tycker att vi i Årjäng ska bygga ett fjärran datacenter.
Jag vet absolut inte hur MEN visst skulle det gå att process-styra industrirobotar femtio mil bort. När det går att styra en TV-studio i storstadsgyttret fastän man sitter vid en blomsteräng på Sudret.
Hoppas Du förstår vad jag. menar. Lätt förstår Du att jag inte begriper ett enda dugg av det här. Jag tycker bara att det ser häftigt ut med alla sladdar, lampor å bildskärmar
Det jag menar är att både Du och jag vill sitta nära björkhagen å blomsterängen och ändå leva i en högteknologisk värld.
Jag menar att vi får inte tappa närkontakt och fysiskt liv. Därför är det mycket av det digitala livet som är förödande och dödande.
Men Inte Allt.
Hjälp mig att finna ett levande datacenter ute i vårt levande landskap.
Det Är Många Hinder På Vägen Dit.
