Vi Behöver Varann.
Efter ett drygt pandemi-år vet vi mer än någonsin att vi behöver varann.
Vi vet att ensam är inte stark. Vi vet att oönskad ensamhet är tråkig. Att oönskad ensamhet kan sluta i en depression.
Vi beöver varann olika mycket. Det är fullständigt naturligt. En del har komplett nätverk, andra är avlövade träd. En del har hur mycket som helst att göra, en del klättrar på väggarna av att inte göra nånting.
Men även den uppsnofsade direktören kan vara ensam. Mycket ensam.
============= =================
Vid min ålder så döstädar man. I denna s k städning så finner jag fullsmockade pärmar med brev. Från min medeltidsålder. Kraftigt intressant och nyttigt att återuppleva hur man tänkte och gjorde då.
Brev från nån man mött på en resa, från småsnikande notställsspekulanter, tonårstjejer med Stora kärlekstrubbel, filosofiska funderingar från Lars-Erik min lumparkompis, Lusse fotobllstränare etc. etc.
Det har tagit mig ett antal kvällar, nu när jag passerat brev nr 305 så ser jag ändå en ände.
Jag finner brev som särskilt berör. Brev från några som under tider bott i vårat hem.
Och jag tänker igen – vi behöver varann.
Med något av tidens facit i hand så blir jag lycklig när jag betänker alla som från supertaskiga förhållanden jag idag på avstånd ser leva ett normalt liv. Överlevare!
Lugna, fina tjejen i femman som dröjde sig kvar i klassrummet där jag vikarierade. Hon bara funderade var hon skulle ta vägen. Mamma död sen en tid tillbaka och pappa var nu i dricka-period så hon kunde inte gå hem………
Eller tjejen som precis visste hur hon skulle provocera mig. Som i o för sig var trevlig men kunde vara tämmeligen obstinat. När hon bott hos oss några veckor och vi var ute på en promenad så sa hon plötsligt – ”det har hänt att styvfar inte släppt in mig hemma. En gång satt jag på farstutrappan en hel natt.” Tjejen var tolv år. Insikt!! Fjällen ramlade av och jag kunde begripa varför hon strulade i skolan.
Ibland gör det ont. Som brevet jag fick ifrån Karlstads Regemente
Jag har inget minne av vilken post som hänsyftas.
Jag vet bara att denna kille idag har familj, hus och arbete. Att detta maskrosbarn måste frigöra sig och lever idag ett fint liv.
Nästa kille kanske Du kan härleda. Det gör inget. Vi är jättestolta. …….Efter att kanske ha strulat nåt i skolan och stormat ut från vårt hus i Högelian så har Du fixat Ditt liv helt galant. Inte en arbetslös dag på tjugo år. Idag är du förman på Ditt jobb. Lika disträ, lika snäll, lika ärlig, lika duktig. Såhär börjar brevet jag fann
Bara ett litet försök att sammanfatta de år vi hittills haft tillsammans. Det rör sig om de omvälvande tonåren och kan kännas som en lång tid. Vi har ju haft våra bataljer och ibland har Du upplevt oss som stränga och jobbiga. Vi tycker ändå att vi har haft och har en bra relation till varandra och den hoppas vi ska fortsätta även sedan Du flyttar till eget boende……………….
Jag är stolt över Lasse o Örjan. Vi är stolta över alla Ni som passerat vårt hem och lärt oss så mycket. SÅ MYCKET.
En sak Ni lärt oss är att problemen och taskiga förhållanden är sällan självförvållade. Man bara hamnar där.
Ifall man inte hamnar på en räkmacka.
När jag fortsatt springer runt i Kommunhuset och även då på Socialförvaltningen. Då vill jag bara säga att Ni gör ett fantastiskt jobb. Ett fantastiskt och slitsamt jobb med små och stora som hamnat på sned. en kort tid i livet – eller längre.
Återigen – vi behöver varann. No man is an island.
När de mörka skuggorna anfaller så behöver vi varann. Vi behöver nån att hålla i handen.
Vi måste stötta, hjälpa, skjuta till resurser.
Och vi ska ställa krav – för vi vet att i varje människa bor en överlevare. Den, Överlevaren, letar vi efter.
Tillsammans.
=========
Det är roligt att återuppleva livet genom gamla brev.
