Det har alltid varit en gräns. Det har aldrig varit någon gräns.
Väldigt mycket är onaturligt i denna för oss overkliga pandemi. Det för oss mest onaturliga är en stängd och bevakad gräns in till vårt naturliga Broderland Norge.
Man kan klättra på väggarna för mindre.
Stängda gränser hintar för mig om oroligheter och krig. Senast vi hade stängd gräns mot Norge var det just krig.
Min pappa hörde till alla de som var inkallade under denna tid. Han berättade att han stod vägvakt i Eda för att stoppa den lede tysken som kanske kunde komma. Han berättade att denna krigsvinter var det så gnisterkallt så att sjöarna intill vägspärren var bottfrusna och skulle hålla pall för en stridsvagn. Men vid landsvägen skulle militären stå pass.
Pappa blev pacifist.
Idag är vi inte rädda. Vi är bara irriterade och frustrerade. Vi förstår inte varför Bror Ola ska stänga alla naturliga flöden som dagligen och nattligen vandrar över gränsen.
Fast lite grand förstår vi ifall vi vill. I konkurrensens tecken och med ännu en skidsäsong i minne har vi allt svårt att erkänna ifall Norge skulle ha lyckas. Igen.
Vi kan ju ändå inte förneka att våra nordiska grannar på ett fantastiskt sätt lyckats hålla dödstalen till ett minimum i rådande pandemi. Sverige är väldigt ”duktiga” sett world wide, Sverige är väldigt duktigt sett till Europa. Men pratar vi Norden så är vi verkligen statistiskt lillebror denna gång.
Vi funderar ibland på hur man räknar dödstal, vi funderar på efterräkningar. Och framför allt funderar vi på priset för psykisk ohälsa för befolkning i lockdown.
Ändock kan vi inte bortförklara mycket låga dödstal där på andra sidan Riksgränsen. Vi har respekt och vi ”gratulerar” om det inte är fel ord i sammanhanget.
Samtidigt finns det en annan vinkel på dagens situation. Som alltid.
Idag den Syttende Mai skulle vi vinka med norska flaggor och heja på korpsen i Mysen å Oslo. Å idag skulle Ola Normann konsumera ”cola o röyk” i största mängder i Töcksfors och Charlottenberg.
Men i Töcksfors o Charlottenberg ekar det spöklikt.
Å denna beGRÄNSning mellan oss Syskon är varken naturlig eller nyttig.
Och här är vi med all tydlighet sura och irriterade. Irriterade över att lobbande affärsmän har lyckats att övertyga ända opp i den norska regeringen att stänga igen alla kryphål över vår obefintliga landsgräns.
Affärsmän som vill tjäna de miljoner som under många år gått till våra gränshandlare.
Visst förstår jag tanken. Men det finns hakar. Det drabbar en massa gränsgångare, en massa arbetspendlare, en massa släktingar och vänner som bara kan vinka på avstånd.
Verkligheten är att ska vi en dag återgå till normaltillstånd så kommer vi att korsa gränsen i multum igen. Verkligheten är att kära Erna & Co kan stryka alla sina socker-skatter – så länge kostnadsläget är såpass mycket högre i Norge så vill våra vänner regelbundet komma på en ”Harry-tur”.
Jag som är uppväxt som socker-barn på 1950-talet då resorna gick åt andra hållet, jag tycker att vi alla måste ta vårt förnuft till fånga.
Verkligheten är att VI HÖR IHOP. Då bör marknaden få regera här utan klåfingriga byråkrater.
