,
DEN ASKRÅ VIFTANDE SVANSEN
,
Jag försöker gilla att det är den uppåtgående solens tid.
Att livet grönskar, att livet återoppstår, att värmen återkommer.
’Men där jag sitter i trädgårdsgungan, darrande med kaffekoppen i den tregradiga värmen får jag uppamma myckert positivism för att känna mig upprymd och uppvärmd.
Men så är det bara på tidig morron. Vi går definitivt mot än ljusare o varmare tider. Låter vi det bara gå någon timma så är det rentav skönt och jag kan se mig runt om efter nykläckta tussilagon och bosökande ärlor..
Vårat roligaste vårtecken sedan urminnes tider är ”den vita som vippar med stjärten” – ja jag menar förstås Sädesärlan. Ingegerd o jag har nu bott i vårt Stationshus i Högelian i 47 år. Vårt sädesärlepar har inte följt med lika länge.
Fast ibland känns det så. ”Nu har våren kommit” kan man bara ropa till. På gräsmattan går dom oberört vippande . Skulle en av våra damer vippa på sin häck lika intensivt så bleve det allt liv i luckan……..
Å vårt lilla sädesärle-par kommer tillbaka och kommer tillbaka. År efter år efter år. MEN….det kan ju inte vara desamma. Enligt läroboken lever de som allra högst ett dussin år. Kan det vara någon av deras barn?
Totalt fascinerande tanke.
Sädesärlan har ett utbredningsområde på mer än 10 miljoner km2. Och så går den ändå in för landning de första dagarna i april varje år på Högelian airport med en green på max 2000m2. Varje år!!
Totalt fascinerande.
Enligt någon urfolksberättelse är sädesärlan skapad och utsänd av gud att ur havet skapa en beboelig värld. Havet är ett extremt blött träsk och och ärlan trampar på jorden och bankar med sin stjärt så att den blir fast mark.
Idogt arbete må man säga.
Men detta var inte den fågel som käre vetenskapsman Carl von Linné trodde övervintra på sjöbotten.
=========
Så en vårdag mötte oss en annan syn. En ovanligare syn.
Inte såna unika exemplar som min eminente naturfotografare Lars-Erik i Gröttve finner. Ingen färggrann Mandarinand alltså.
MEN ett för mina förhållanden ovanligare fågelpar vippar på gräsmattan denna vår. Istället för ”den vita som vippar med stjärten” så har den färggrannare kusinen ”den askgrå viftande svansen” tagit reviret i besittning.
FORSÄRLAN alltså. Färggrannare, men precis lika sorglös och obehymrad om vår närhet vippar den på vår gräsmatta . Numera år efter år.
Forsärlan har kommit även April 2021 så jag kan garantera att våren är här fastän det är hemskans kyligt i trädgårdsgungan.
Forsärlan ska inte finnas på vår gräsmatta enligt läroboken. Den ska finnas vattendrag och i mindre fall.
Fast – det är bara hundra meter till vattendrag, till Silbodalsälven.
Det blev jag klart varse när jag ville bygga ett garage. Jag hade ju inte sökt dispens för strandskydd kanmantänka!! Myndighetspersonen kom o inspekterade och ställde den naturliga frågan ”och var är vattnet?”.
Fråga Forsärlan – hon vet. Hon häckar där. Det är bara forsärlan å bävern som varit där de senaste tjugofem åren.
Sidär. detta var vecka 14s politiska blogg. Hur man nu kan få politik av detta,
Mnja – det enda jag kan säga är att vi jobbar med remisser för ny Strandskyddslag.
Vi läser femhundra sidor, vi våndas å vi grunnar.
Vi vill ha mer folk som vill bo i vår goa kommun.
Samtidigt vill vi att Forsärlan och Bävern ska bo kvar
,
