Jag har jobbat som anställd sju och ett halvt år av mitt värksamma liv. Ett halvår som plit på Härlanda (under den tid då bl a Bosse Högberg var”kund”) å sen sju år som ekonomikontorist på Abeko.
Sedan byggde jag mitt eget mini företagsimperium där jag köpte lingon och sålde notställ. För att överleva under uppbyggnadsperioden och för att få nån lön så jobbade jag mycket på skolan och en del på fritidsgård under ett decennium.
Det blev trettifem år som egenföretagare. Det livet passade mig exakt. Att jobba mycket men att jobba ”när jag vill och hur jag vill”. Bara det där att få bestämma själv….
Jag är av naturen kritiskt lagd. Eller analytiskt ifall man vill prata vackert.
Tänk att det har funkat i 35 år. Jag menar – Lingon o Notställ.
Men jag har inte varit nån enstöring. Haft Medarbetare här på BISON som varit vänliga att stanna kvar. Thomas o Malin t ex har jobbat tjugo år i Högelian. Två av underbara Medarbetare.
Sedan gick man och blev pangsjonär. Tänka sig. Unga fräscha jag…..
Det var oxå intressant. Ett liv utan företag. Ett liv med mitt ”livsverk” på synligt avstånd. ”Se men inte röra”.
För övrigt var det igen ett fritt liv. Återigen fick jag bestämma olika saker. Beslut nummer ett var hur länge ska jag sova på morron? I trettifem år har jag börjat jobba klockan sju (kanske tack vare att jag hade det lagomliga avståndet etthundrafemtio meter till arbetsplatsen).
Viktiga frågor som du förstår.
Åsså kunde jag gå ut i skogen. Jag kunde ha intressanta sociala kontakter. Jag kunde engagera mig i föreningar. Barn o barnbarn finns långt borta men visst fanns det mera tid även för dem
OCH
Också ramlade jag in i politiken.
En del av verkligheten som var helt obekant för mig. Man kan nog säga att det närmaste jag kommit politik var bilden av min pappa som på 1950-talet på mammas cykel med ballongdäck tutade iväg till Köla Fattigvårdsstyrelses sammanträde där han var sekreterare. Och protokollsboken fraktade han i en äkta bandy-portfölj.
Å nu sitter jag här. I Årjängs kommunhus.
Först en mandatperiod där vi inte visste nånting och blev bortkollrade. Och så dagens mandatperiod där vi – faktiskt – finns i majoritet tillsammans med Socialdemokraterna (kommunalråd) och Centern (vice råd).
Jodå vi har olika ideologi och i viss mån grundsyn. Men jobbar man på lokal gräsrotsnivå så är det ofta mer pragmatism än ideologi.
Livet måste ju fungera för familjen Svensson i Årjäng. Eller hur?
Förutom olika partiprogram så är vi förstås olika personligheter.
Blixtsnabbe, klipske Daniel som byter frisyr varannan dag, eftertänksamma, genomtänkta Anette åsså analytiska (kritiska) lilla jag. Jag som aldrig haft nån frisyr.
Jag måste bara säga att de första arton månaderna har det gått bra. Förvånansvärt bra. Självklart är Daniel chef. Han uttalar sig, är för det mesta ansiktet utåt.
Men vi resonerar mycket, Vi analyserar. Jo vi pratar mycket siffror vi tre ekonomer.
Å så bränner det till ibland. Det var så det hände helgen som gick.
Då prövas banden. Vi var mer eller mindre ledsna på varann alla tre.
Ingen av oss är särskilt fullkomlig. Det som istället är fint är att vi kan prata. Med varann. En timmas ordentlig genomgång hur vi uppfattar en situation, hur vi reagerar och hur vi ska bete oss. Ord av ursäkta och ”skärpning”.
Faktiskt är det sådana små kriser som kan lyfta. Som kan skärpa stålet.
Jag gillar alla politiker i vår kommun. Det är så fint att kunna föra dialog med i stort sett allaihopa.
Bäst gillar jag ändå Mittensamverkan.
Samma grundsyn. Samma vilja att föra kommunen framåt med ett ekonomiskt förståndigt synsätt. Jag vill säga HEJA VI!!
