Nu får du akta Dig. Idag har jag blivit filosofisk på riktigt. Flummar runt i tanken om saker vi inte vet. Och inte pratar om. Typ det mest onämnbara.
En dag är det slut. Du är vid repets ände. Som sjuttio-åring så är det inget riktigt jobb man gör längre. När man skrivit sexhundra bloggar kanske det är förståndigt att runda av??
Vi lever och vi lever och vi lever. Och så dör vi. Tvärt eller långsamt. Ja själva döden är tvärt.
Men idag pratar vi väldigt lite om döden. Fastän många av oss har ångest om vi lyfter på locket.
Mycket har ändrat sig. Inga begravningsprocessioner syns efter vägarna. Inga ”barrosor” som en sista hälsning. Ingen ”utläsning” därhemma med ett kaffekalas. Många barn som aldrig sett en död människa. Många vuxna som aldrig sett en död människa!
Begravningarna blir alltmer glest besökta. Tack o lov lever jag på landet där vi fortsatt följer grannar o vänner till sista vilan. Obekväma i kostym och svart slips men värdigt och värdefullt.
”Allting har sin tid”,
Men sen då?
Sen är det fråga om det är Punkt eller Komma.
Läser en fantastisk liten bok av den store författaren Sven Delblanc. ”Slutord”. Delblanc som avled 1992 i cancer genomled svåra smärtor. Ändå slutade han inte skriva. Dessa små dagboksanteckningar från ”Hematologen på Medicin” känns smärtsamt öppna, såriga och ärliga. Han skriver om längtan, om liv, om fysisk närhet samtidigt som han kissar på sig. Samtidigt som han måste få morfin för att klara av den stora ansträngningen att kliva upp ur sängen. Samtidigt som han hör alla sina medpatienters lidande kvidande. Och i allt detta – dödsångestens skarpa grepp. Hur han upplever sig på väg till Ingenting. Där han skiljer på sorgen, saknaden och själva Döden – döden som inte går att greppa.
I motsats finns exempelvis Lasse Lucidor, en finurliger 1600-talspoet som oxå filosoferade om döden och ett liv efter detta. Som de allra flesta under denna tid är han övertygad om ”ett liv efter detta”. Men Lucidor längtade inte enbart efter detta. I en psalmvers skriver han ”O evighet, din längd mig fast förskräcker, som början har men änden aldrig räcker”. Ungefär som fromma gumman som såg bekymmer överallt. ”En dag kommer Du till Paradiset” försökte en granne att trösta. ”Ska det va nåt” sa gumman ”sitta å spela harpa i tusen år”.
Vi har våra föreställningar. Vi har våra dolda funderingar. Jag skrev om Corona-viruset förra veckan. Ibland funderar jag om den våldsamma uppståndelsen är ett tecken på vår dödsskräck. Att vi inte orkar erkänna att en dag så dör vi. Faktiskt.
Så bra ifall vi vågade låta rädsla och funderingar pysa ut. Längtan efter vad??
Vi västerlänningar med överlag hög standard längtar säkert inte idag efter ”gator av guld”
Vad tror Du? Hur vill du ha det. Vill Du ha ett avklippt snöre där det är Ingenting. Eller vill Du ha ett kommatecken? Hur vill Du i så fall ha det efter kommatecknet?
”Miljön och kulturen” klarar jag inte att fantisera fram. Men jag önskar Gemenskap. Och jag önskar ett fortsatt liv där Hatet är borta.
I fredags hade jag förmånen att vara med på Kents begravning. Kyrkan var helt fullsatt. Kanske 150 vänner som ville ta avsked. Känner ingen med så stark livslust som Kent. I tio år kämpade han emot döden. Han ville leva. När fru Kerstin sa ”om Du blir friskare” rättade Kent henne med att säga ”när jag blir frisk”. Ändå fick han lämna in. Till sist förlorade han schackpartiet mot Döden.
Och trots livslust så vet jag att att Kent hade bergfast hopp om framtiden. Vi lämnar kyrkan, sträcker på ryggen blickar oppåt och hör strofen
Blott en dag, ett ögonblick i sänder, tills jag nått det goda land.
