Jag avundas Dig. Du som är Praktisk, Proper och Perfekt.
Jag blev aldrig det. Det kan jag efter sjuttio års strävan äntligen erkänna.
”EN FÅR VÄRE TAXAM ATT EN VART SM EN VART NÄ EN ÄNDA ITTE VART SM EN SKULLE VÄRE”
Mycke har man under åren varit med om som har varit roligt, fantastiskt och utvecklande. Mycke annat skulle man verkligen vilja stryka från sin lista.
Du är sannerligen avundsvärd Du som inte gör bort Dig. Lever Du ett gott liv?? Du som slipper ha minnen från hela livet där man bara hoppas att ”det är glömt”. Sånt som man aldrig skulle kunna tänka sig att berätta. Ända in i nutiden.
Som nu, bara nån månad sen då jag hade cykeln på cykelstället bakpå bilen från Årjäng och hem. Kallt och mörkt hemma så jag plockade aldrig av den. Kom opp på morron efter, tittar ut – Ingen cykel, Inget cykelställ.
Vem har stulit detta? Nej det är givetvis ingen som vill stjäla ifrån mig ”större risk att jag tappar nyckeln än att nån snor mina grejer” Alltså – en stilla, långsam bilfärd in mot Årjäng. Och mycket riktigt – där prydligt mot en gärdsgård står både cykel och cykelställ. En anonym vänlig själ hade – istället för att ringa Trafikradion å meddela – en vänligt själ hade plockat upp attiraljerna från vägbanan. TACK Vänliga Själar.
Funderar om detta ligger i generna. Jag minns då på 1960-talet jag fick cykla hemifrån till Koppom för att mamma kom hem med mopeden som ”väsnades så illa”. Jovisst, där mitt på vägen låg hela ljuddämparsystemet.
Jojo.
Jag skulle aldrig berätta ifall jag tankade en dieselbil med bensin. Det behövs inte. Det märks ändå.
Man kan väl säga att jag har varit dystert medveten om mina handikapp ända sen barndomen. Fumlig, Oteknisk, Opraktisk, Slarvig, Oestetisk……you name it. Såpass medveten att 1965 då alla killars enda dröm var en moped att trimma – då skaffade jag aldrig moped. Jag visste ju inte vad jag skulle göra när den ofrivilligt stannade…..
Det har inte alltid gått illa. Som jag lever måste jag ha en himla massa roliga exempel oxå. Inte bara minnen från stackars mamma när hon än en gång fick gå till optikern för att byta ut mina trasiga glasögon.
I vuxen ålder var vi på skidsemester i norska fjällen två familjer. Ingegerd hade fixat hela packningen. Det enda jag hade ansvar för var nyckeln till hytta. Den glömde jag. Konstaterades 35 mil hemifrån.
På den tiden, i den miljön så var det snö. Mest längdskidor på fjällvidderna. Oförståndig som vanligt så släpper jag på med de vingliga löparskidorna. Det slutar förstås med en praktvurpa. Kravlar mig opp och åker vidare hem till hyttan. Väl där ”hemma” konstaterar jag att ett par glasögon saknas på näsan. Tanke är handling. Det är strax mörkt men jag kastar mig iväg tillbaka till kratern där någon skidåkare tidigare ramlat. Jag tittar ner i hålet, gör ett repande med staven – och Opp på staven Kommer Glasögonen!!
Mäktigt!
I somras tappade jag min mobil i en ”molte-myr”. Jag åkte tillbaks och fann den oxå.
Och hur känner sig då en dylik sjutti-åring. Jo, förvånansvärt nöjd. Faktiskt.
Livet har farit väl med mig. Nån däroppe fixade en lojal å praktisk hustru åt mig. Å runt mig flockas ett antal vänner som förstår att de behöver hjälpa mig.
Fast visst vore det roligt att kunna fixa själv. Jovisst
Men tittar jag mig omkring, så rent mänskligt beräknat har vi haft ett bra liv, med goda vänner och vi har ändå lyckats så att det räcker även på det materiella och på det mänskliga planet.
Visst känns det märkligt att vara tappad bak en byrå, men jag tror att jag kryper fram nu. Det finns så många fördelar.
Vänner och omgivning har jag nämnt. Sedan finns det en massa ytterligare saker som jag aldrig skulle tänka mig att berätta. Som det där att man utvecklar en lite unik intuition på hur man ska bete sig. Merparten av de jag möter vet förstås inte hur jag är. Alltså spelar jag den trygge, duktige, självsäkre. Och aktar mig noga för att utsätta mig för projekt där jag blir avslöjad. Tänk så ofta detta fungerar.
Eller att vara klassens clown. Det har man nog försökt med ända sedan den mobbade skoltiden.
,
,
,
,
En grupp av människor funkar inte detta på. Det funkar inte på trasiga, skadade människor. De ser rakt igenom. TackoLov!! Och just därför har jag fått så mycket kontakter i utkanten av samhällsstegen. Det är nog det mest värdefulla med att vara tappad bakom en byrå.
,
