FARIDS ASYLVECKA SJU PARIS

NU så händer det äntligen nåt där nere i gråtunga Paris-staden. F har blivit kallad till intervju på deras Migrationsverk. Där ska man penetrera Fs liv och leverne. Nervöst förstås men oxå det som F väntat på. Nu ska det ske. Nu har han fått tid.

Den 21 Feb. Den Tjugoförsta Februari. Å det ska han vara taxam för. Taxam att han på nåder får komma inför Migrationsverkets grindar. Efter denna gråa massa han trampar i så ska han nu alltså vänta ytterligare trettio dagar. Trampa i trettio dagar för att få till stånd ett samtal.

Allt detta är negativt ifrån alla utgångspunkter. Det är ett ekonomiskt slöseri och haveri för såväl Frankrike som Sverige att förhala dessa processer. Och det skapar förvärrade personliga trauman i de fall där ungdomarna inte är nog starka att bemästra dessa onaturliga situationer.

Exemplen är oändliga. Så vi kan t ex lyfta fram Jafar. J är i ungefär samma situation som F. Missade Gymnasielagen med en vecka, har trasslat sig fram i Sverige i fyra år och ska nu sparkas ut. J har faktiskt ännu tuffare utgångsläge. Hans pappa försvann när han var liten så mamma har slitit ensam med två barn i alla år. Mamma finns inte längre men hans syster är gift och kvar i Afghanistan. Vi är förvånade av Js kapacitet. Han för sig mycket bra och han pratar och förstår svenska mycket väl. Då ska vi veta att han inte gått en enda timma i skola därnere i sitt forna hemland.

Nu är J livrädd att bli återskickad. Han har lämnat den muslimska tron och har idag en ateistisk livsåskådning. Något som definitivt inte accepteras i den kultur dit han ska tvångs-skickas tjugo år gammal.

Behoven är oändliga och ödena likaså. Det är såväl förskräckande som intressant. Jag är glad över att så många av ”Medelsvensson” i Sverige värnar om våra medmänniskor.

Farid lever vidare och likaså Jafar och det är vi glada för