Lagar är till för att följas.
Fast inte alltid.
En snubbe som jag följer på ganska sociala medier sa – “man måste lyda Gud mer än människor”
Det är viktigt. Men det är väldigt lurt oxå. Jag har verkligen inte någon som helst rättighet att gömma mig bakom en sån regel. Enbart den gången som det vränger ut och in på mitt samvete får jag fundera i de banorna.
När jag inte tar på mig säkerhetsbältet, när jag går emot röd gubbe, när jag kör för fort, när jag jobbar svart …….då finns ingen Gud som ursäktar mig.
Jag lovar.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxzzzzzzzzzxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Om tio minuter sitter jag på bussen. Om tio minuter så har jag checkat in på Flixbus med riktning Paris. Årjäng – Paris. I ett sträck.
I sätet bredvid sitter Farid. Världens snällaste kille. Den mest timide och den som aldrig är i vägen. Definitivt en “mönster-son” som gärna hjälper till här hemma. En av våra fantastiska muslimska Vänner.
Farid skulle leva i Afghanistan med sin familj, men han blev tvingad att fly. Hans hemby Surkhe i Ghazniprovinsen är så hårt kontrollerad av talibaner att det inte ens går att ringa dit. Farid vet idag inte om hans familj är i livet.
Farid kom till Sverige 24 November 2015. Tyvärr inställde han sig hos polisen den 10 December. Eftersom han inte kan bevisa att han kom hit i November 2015 så omfattas han inte av Gymnasielagen.
Farid pratar bra svenska. Men han pratar inte mycket. Alldeles för lite för att svenska myndigheter – Migrationsverket – ska TRO på honom.
I Afghanistan jobbade den femtonårige Farid som kock på en militäranläggning. Där inbillade sig Talibanerna att Farid var Statens sändebud och spion. Man tog Farid tillfånga, misshandlade honom och man tvingade Farid att ta hand om en väska som skulle till en militär samlingspunkt. Farid fick aldrig reda på vad som fanns i väskan men han förstod så småningom att det var sprängmedel.
Farid lämnade inte väskan utan han flydde. Femtonårige Farid flydde i panik. Femtonårige Farid flydde och hamnade i Sverige. i Göteborg, i Årjäng, i Sunne, i Töcksfors och sen i Högelian.
Farid har varit ett “extra-son” hos Ingegerd och mig ett år nu. Med egen nyckel rör han sig helt fritt. Farid konverserar “för lite” tycker vi, men under ett års tid har vi inte en enda gång kommit på Farid med någon lögn. Inget enda dugg har försvunnit ifrån vårt hus.
Men Farid pratar för lite – så Migrationsverket tror inte på honom. Farid blir inte nog exalterad när han ska berätta om sina trauman därhemma i Kabul – så Migrationsverket tror inte på honom.
Farid är en av alla, alla som kommit i kläm. Sen en tid tillbaka har Farid ett definitivt utvisningsbeslut hängande över sig. Utlänningspolisen har letat efter Farid på den adress som han angett vara sin egen.
Farid har försökt leva ett “normalt” liv. En fantastisk kommun har låtit Farid fortsätta gå på skolan. Farids lärare i El2:an på gymnasiet säger att Farid är duktigast i klassen. Och den som är enklast att ha kontakt med.
Men nu sitter Farid och jag på bussen med riktning Paris. Farid pallar inte längre att vara den som “inte finns”.
Genom sina kontakter har Farid hört att Frankrike har en generösare inställning gentemot krigsdrabbade Afghaner än vad Sverige har (HÖR NI?!!)
Farid vill Tro på ett liv efter detta. Det är förvinter, grått och surt i Sverige – nästan detsamma i Paris. Farid vill ändå Tro….. Det krävs mycke Tro.
Först ska han ta sig igenom gränskontrollen emot Danmark. Jovisst han har pass – men….. Sedan ett dygns jobbig bussresa. Sedan till ett land där man pratar Franska. Sedan ska han överleva – varken frysa eller svälta ihjäl.
Jag sitter på bussen tillsammans med Farid. På ett högst taffligt sätt försöker jag att “lyda Gud mer än människor”. I min verklighet har vi haft vår VÄN Farid boende hos oss ett år och nu följer jag med honom, jag hoppas att vi kommer ända fram till Paris utan missöden. Väl framme i Paris så stjälper jag av honom till en osannolik framtid.
Strejk å Kaos å Vinter å Shit.
Jag känner mig inte värst helgonlik.
