GUD har blitt en udda pryl i vårt “moderna” samhälle. Han/Hen/Hon är en trekantig pusselbit i ett runt hål.
Vi vill ha honom med men han passar inte in.
Enver Hoxha utropade stolt 1967 världens första ateistiska stat, Albanien. Dock hade den gode Hoxha inte infiltrerat nog i befolkningen utan “den ateistiska staten” föll efter tre decennier.
Jämförelsevis så har Sverige förberett detta steg mycket mera noggrant. Sedan kanske femtio år så har vi successivt sekulariserat vårt land, Vi har framgångsrikt rensat inom de sektorer där makten finns, inom utbildningssektorn etc.
Och så har vi låtit symbolerna vara kvar. Nåde den som skulle riva någon av våra stats-kyrkor!! (fast vi behöver inte besöka dem) Och vi krigar gärna för skolavslutning i kyrkan (- fast helt utan konfessionella inslag), lite barndop å begravningar, å mental stötta av dessa institutioner vid större olyckor känns lindrande.
Men kyrkan ska inte, som en politisk företrädare skrev, syssla med “politisk opinionsbildning”. Kyrkan ska sjunga psalmer, dricka kyrkkaffe å vara oförarglig.
Då kan vi som samhällsmedborgare känna oss lugna.
Å här – just här – så svajar det. Här svajar hela samhällsbyggnaden.
Kyrkan har under seklers lopp begått väldiga övergrepp, främst genom att bestämma hur och vad den enskilda människan ska Tro och Bete sig. Kyrkan har med handen – ända opp till armbågen – pekat på riktningen som vi skall och MÅSTE gå.
Det är minst sagt naturligt att det blivit en motreaktion. Jag tycker det är högst naturligt att vi “kastat ut barnet med badvattnet”.
Fast det var inte lyckat att Barnet följde med “badvattnet” ut på sophögen.
Ett folk som inte har något att hänga opp sina värderingar på, det folket far illa. Ett folk utan Hopp, det folket far illa.
Sverige far illa idag.
Vi skriker och vi klagar. Vi är missunnsamma och missbelåtna. Vi är otrygga i ett av världens tryggaste länder. Vågar jag skriva trots skjutningar i Malmö och på andra platser. Vi är överlag materiellt välbärgade, men något fattas oss.
……
Jag har den märkliga förmånen att få vistas i ett illustert sällskap en kväll typ var tredje vecka. En “fika- o samtalsklubb”. Ett öppet sällskap dit människor kommer och där människor lämnar.
Verkligen utan att förhäva mig/oss så inbillar jag mig att vi funnit en kärna.
Vi samlas för att prata………… Prata om viktiga saker. Egentligen om Livets Mening. Vi sitter där runt bordet, vanligtvis ett dussintal. Det borde vara för många men det fungerar väldigt utmärkt. I gruppen har det vuxit fram en respekt. Vi lyssnar på varann. Vi låter varandra prata till punkt. Vi låter varandra ha olika åsikter och värderingar. DU är Välkommen i vår öppna grupp.
Så sitter han där Teologen bredvid Ateisten å jämte honom Agnostikern. å Panteisten. å han som lämnat kyrkan men har ett väldigt behov att få bryta sina tankar men säger ni vad jag ska göra så går jag hem på minuten. Terapeuten å Företagaren å Affärsföreståndaren. Den Pratglade och den Tystlåtne.
På nåt sätt får vi alla plats. På nåt sätt funderar vi alla på samma sak. FINNS DET NÅGOT MERA?
Som “hen” så fint uttryckte ” det där med kristendom å bibel det är bara sagor. Men ändå så finns det en liten, liten fundering om det ändå finns något bortom det vardagliga.
Ifall det är möjligt att det Ologiska är Logiskt.
