Augusti 1974 flyttade vi in i Högelian Järnvägsstation, lite unga, vilsna och osäkra. En tidig granne som knackade på dörren var Kerstin Högstrand Nilsson. Hon kom med en målning av Mjölkerskan som går över ängen. Vi har flera andra fina konstverk gjorda av bygdens konstnärer, men den tavlan innehar hedersplatsen i vårt vardagsrum. Vi .lånar den av Sara som egentligen var gåvomottagaren
Kerstin bara kom, Kerstin bara gav denna gåva till okända grannar. Vi utbytte lite prat sen gick hon.
Som en gammal granne som hälsar välkommen. Njaa ”gammal granne” det var nog inte riktigt. Harald å Kerstin flyttade in i Lärarbostaden 1974(!) så hon/de borde fått välkomstgåva från oss. De oxå.
Det var nog tur vi inte visste det. Jag har gjort många tavlor under mitt liv. Men ingen att ge bort.
Såhär var Kerstin. Hon kom och hon gick. Hon lämnade avtryck men du kunde aldrig hålla fast henne.
Förra veckan var Silbodals kyrka fylld av svartklädda vänner till Kerstin som ville ta ett sista avsked. Ett liv som på slutet var tungt hade nu gått till ända och Kerstin har fått flytta till Nangijala, gå på ängen, plocka blommor och filosofera.
För mig som en granne trehundra meter uppför backen i fyrtio år så var Kerstin en Kungslilja och hon var Förgätmigej. För Dig var hon kanske något annat. Hon var obestämbar. I Per-Inge Fridlunds eftermäle i NWT skriver han att hon var en av Värmlands största konstnärer. Samtidigt fanns hon nästan inte.
Kerstin var definitivt ingen ”besvärlig granne”. Det kunde gå långliga tider som man inte såg skymten av henne – sen så kanske vi möttes på en promenad och fick utbyta lite idéer o tankar. Och vi vandrade vidare åt var vårt håll.
Egentligen så passade inte Kerstin härute bland bönder och företagare. Hon var en konstnärs-själ ända inne i märgen och där hängde vi alla gånger inte med vi krassa jorde-själar.
Sina Vänner valde Kerstin omsorgsfullt. Min Ingegerd jobbade på Posten när den mest intensiva brevväxlingen försiggick mellan Kerstin H och Lars Lerin. Givetvis såg aldrig Ingegerd brevens innehåll men hon berättade långt innan de blev offentliga med fascination om brevens fantastiska personliga konstnärliga utsmyckning. Varje enskilt brev var ett konstverk.
Kerstin var en stor humanist som ville människor och mänskligheten väl. Hon var den ståtliga Kungsliljan som alla ser, som stävar emot Ljuset. Samtidigt var hon den nästan bortglömda Förgätmigej inne i storskogen. Vacker men osynlig.
Kerstins kompromisslösa liv brände ut ljuset i alla ändar och de sista åren var ett lidande för Kerstin. Hon kunde leva vidare och bo kvar hemma tack vare fantastiske maken Harald som lade så många av sina timmar på att hjälpa sin livskamrat. Han gjorde det för att han älskade Kungslilja och Förgätmigej .
