En ansenlig tid eller hur. Mer än 438 000 timmar.
Lennart på Tustebacken säger att han ska nominera Ingegerd till Nobels Fredspris. För synnerligen lång å trogen tjänst.
Hoppas han gör det.
Tänk så oändligt många fel man hinner göra på 18.261 dagar. Fel å Misstag å Dumheter. Ändå så är vi fortfarande ett par och får förmånen att åldras tillsammans.
Och detta skulle väl aldrig gå. Så kolossalt olika som vi är i allas ögon. Men så är det. Det är mycket som inte skall gå. Jag känner en människa som påstod att han skulle tillverka nåt så osäljbart som Notställ där långt borti skogen utanför lilla Årjäng. Det är ju självklart att det inte kan gå.
Inte det heller.
Redan från första början så var det lite knäppt. Alltså FÖRSTA JUNI 1969. Det var dagen efter min studentexamen. Då hade vi gått bredvid varandra i Solbergagymnasiet Arvika dagligen i flera år. Men dagen efter examen så klicka de. Då vi bodde fyra mil från varann. Utan bil å utan mobil.
Så har det fortsatt i artontusentvåundrasextioen dagar.
Jag är stolt för två saker. Inte för att jag varit skicklig men jag är väldigt stolt över resultatet. De två ”sakerna” heter SARA å NILS.
Med dessa två ljus på vår vandring så kan vi nalkas ålderdomen med frid. Lika så har vi goda ljus som lyser opp i form av Lasse, Örjan, Farid, Amelie å riktigt många andra.
Förtifem av dessa femti år har vi bott i gamla Stationshuset i Högelian. Här har våra barn växt opp. Här har vi fått dela liv med många andra maskrosor. Här har vi fått starta BISON, företaget som till vår stolthet tillverkar Musikmöbler till Musikhus världen över.
Vi har levt med våra grannar, vi har levt i vår Mischonskörka å på slutet har vi även levt lite grand i politiken. Men desto mer har vi levt med släkt, med vänner och med. Varandra.
I mycket en dans på rosor. Du vet såna där vackra blommor med vackra blad – törnen som gör rejält ont när man trampar på dem.
Du vet hur det är. Gammal eller Ung så kikar man gärna över axeln. Man ser bakåt, man är stolt. Och man ångrar sig. Gruvligt.
Vad hjälper det. Att ångra sig. Att grotta ner sig hur livet blitt ifall man inte varit så dum just då…….. Etc.
Vare sig och Hursomhelst så lever vi NU. Å vad det gäller Det Strävsamma Gamla Paret på Högelians Station så grånar vi tillsammans och bredvid varann. Den ene gillar Stora Valla, den andre diggar att handarbeta och påta med krukväxter.
Fortsatt lever vi vidare, har visioner och mål. Vi älskar att umgås med Vänner – nya och gamla, vi gillar fortsatt utmaningar även om det är i mindre skala. Dock börjar det nya livet som Tågluffare om nån månad.
Idag är det Första Juni och idag står det Femti Rosor på salsbordet. Hon är värd varenda en, hon som borde fått Nobels Fredspris.
Hoppas Ni hänger på – Ni som ännu inte nått Femti års Ler o Långhalm.
Nästa veckas blogg handlar oxå om Femti år………………
