Alltid steget före. Alltid året före. Till och med när Du fyller sjuttio.
Tyvärr finns det en tråkig bild ifrån alla kort från barndomen. Farbror Herman höll sitt löfte att föda äldsta syskonbarnet, Maj med cyklar och upp till första mopeden. Trots det så är det alltid framfusiga jag som sitter på det finaste färdmedlet.
Vi levde bredvid varann de första femton åren. Samma söndagsskola, samma missionshus och samma folkskola. Vi hade mycket gemensamt, men Du va ju tjej. Det var inte riktigt godkänt å bra. Åsså hade vi egentligen inte samma intressen. Dina dockor å Dina så tidiga drömmar om å bli sjuksyster, dom hängde jag inte med på.
Det där med sjuksköterska var nog i högsta grad seriöst. Du har ju hållit på med sjuksköterskeriet i sådär dryga femti år nu. Tror jag. Ändå här som så ofta – grundat på en tillfällighet. Du såg länge opp till Din moster, Moster Karin. å hon jobbade på sjukhuset å berättade om Doktor Thysell och andra underligheter.
Problemet med Dig fast Du var snäll och allt det där var att Du inte ville spela fotboll. Det var betydligt enklare att lura Din sju år yngre lillasyster. Med sedvanlig Lennart-statistik så lyckade jag få till 32 nickningar med lilla Iris. Det var inte Maj.
Jag var himla avundsjuk när Du fick börja första klass i Tömte skola. Tänk att både få läsa, räkna och leka med jämnåriga kamrater. Det var ett hårt år innan jag oxå hamnade där. Hos fröken Hulda och magister Mossberg.
Livet vandra vidare. Du gick igenom Folkskolan, Realskolan, ett föreberedande sjukvårdsår med Febe Östman å så den hägrande sjuksköteskeskolan i Karlstad tillsammans med Margit, Anette, Lisbeth och alla de andra tjejerna.
Det hände en hel del runtomkring oxå. Inte bara läsa läxor, hässja hö och dricka kyrksaft.
Inte särskilt gammal var Du när Du sommarjobbade på ett hotell i Strömstad, ramlade och nästan fördärvade ryggen för hela livet.
För att inte prata om när Du å Gun-Britt fick för Er å cykla Värmland runt. Till Karlstad och sen tror jag Ni var ända oppe vid Molkom innan Ni vände hemåt. Detta var långt långt innan Vätternrundan. Med tanke på den cykel Du hade då på 1960-talet så var detta en större prestation. Roligast var väl när polisen stoppade Er för att Ni cyklade i skymningen utan lyse. Ni tyckte ju att cykeln gick alltför trögt när dynamon furade mot framhjulet.
Jag beundrar Dig i mycket Syster Maj. Din integritet, Din yrkeskunskap, Din nyfikenhet, Din livslust, Din vilja att bju på nya maträtter. etc. etc.
Du har inte suttit still på Din rumpa utan Du har utforskat världen. Du har varit med i Missionsförsamlingens Styrelse och Du har vandrat i Nepals bergskedjor.
Att Du har såväl cyklat Vätternrundan som skidat Vasaloppet gör Din tävlingsinriktade lillebror grön av avund.
En annan sak bara begriper jag inte. Jag menar Ditt intresse för blommor. För rosor å andra växtligheter. Nog var det väl ändå en sent utvecklad gen. I min sinnesvärld kom den ut i ljuset i Fyrtioårs-åldern. Kanske.
Det kommer nog från pappa Birger trots allt. Pappa Birger som var totalt ointresserad av trädgården och aldrig hållit i en gräsklippare. Samma Pappa kunde ju komma hem från en vandring ute i markerna med en toste av blommor som han ville vi skulle kunna namnet på. På Latin!!!
Jag kom aldrig så långt att jag kunde skilja på de olika sädeskornen till fars förtvivlan. Mamma Ruth hann uppleva hur Du byggt opp Din fantastiska rosenträdgård på Östby. Pappa skulle verkligen varit stolt.
Så har vi nu levt ett helt liv nära varann och långt isär. Vi har mötts på alla födelsedagar men för sällan dessemellan. Dock har vi gjort ett par fina resor tillsammans de senaste åren. Resor till Kambodja, Vietnam och Uganda. “Det gick förvånansvärt bra att resa tillsammans med Lennart” hörde jag Du sa.
GRATTIS, GRATTIS! Nu är det bara Vansbrosimmet o Lidingöloppet kvar som utmaningar
