Det finns en del ord i det svenska språket som vi inte använder. Som vi helst inte använder. Är Du med? SKAM är ett sådant ord. Skuld är närbesläktat men det fungerar. Är man Skyldig så kan man göra rätt för sig. Men vad gör vi med Skammen….
Och så alltså ordet ÅNGEST.
Ångest finns synlig och Ångest finns högst osynlig för gemene man.
Den som ska utvisas till ett inte välkomnande land känner förstås ångest. Den som har skadat en medmänniska i trafiken eller den som under nästa vecka ska till sjukhuset för en svår operation kan förstås kan känna Ångest.
Det snörper ihop i halsen, man har svårt att tänka klart och logiskt, uppförsbackarna är oändliga.
Dödsångest är oxå en naturlig reaktion. När vi närmar oss det absolut slutgiltiga och inte vet vad “som händer sen”. När vi inombords gör vårt testamente och likt Babylons konung Belsassar upplever att Du är vägd på en våg men befunnen för lätt. Självklart. Inte konstigt på nåt enda sätt ifall man då känner ÅNGEST.
Men det finns oändligt mycket mera Ångest. ELLER HUR?
Förmodligen miljöskadad men ibland ser jag ångest i ögon, ser inlåst ångest som absolut inte får komma ut. Vi måste ju uppföra oss. Uppföra oss som Medelpersson med Medeljeansen. Mitt i det klingande skrattet – som fastnar i halsen.
Jag tänker säkert fel, men ibland ser jag ångest i träningsnarkomani, i matneuroser och i jakten på att finnas till. Universell ångest och privat ångest. Klimatångest och existentiell ångest.
S E M I G !!!!!!
Vårt moderna överspeedade samhälle är många gånger inte lätt att leva i. När vi tror att vi inte duger fast vi är så bra vi bara kan vara då lyser ångesten fram. Och resultatet blir en explosion eller oxå en stel och rigid människovarelse.
Jo jag överdriver.
Men visst har jag rätt när jag påstår att jag möter detta på gatorna i Årjäng och Stockholm. Det behöver inte vara fullt ut. Det behöver inte vara så väldigt farligt. det är kanske bara lite grand….. Men det är något som stör vår harmoni.
Det är frågan om Mening. Meningen med vårt liv. Finns det något Liv efter detta? Fanns det något Liv före detta?
Min avsikt är inte att försöka jaga fram olyckliga människor. Min avsikt är att Vi ska se varann. En vän säger “jag försöker att le mot dem jag möter, jag tror dom gillar det”
Som vanligt är det funderingar utan facit. Jag tror inte att vi ska vrida ut och in på oss själva inför varje människa vi möter. Nej vi måste ha alla ha ett enskilt rum. Ett enskilt Heligt rum.
Men jag är dock övertygad om att ifall vi SER VARANN så försvinner en del av den existentiella ångesten.
