I Augusti 1974 trädde jag för första gången över tröskeln till Ströms Missionshus. Exakt precis då ljuder en djup stämma inne i själva kapellet. En välbyggd äldre man petar in en pinne i den monstruösa kaminen samtidigt som han tittar opp och säger ”här kommer nya vaktmästaren”. Det var gode Ture Faktus som på detta sätt hälsade Ingegerd o mig välkomna till Silbodals Norra Missonskrets.
Vi hade då bott i Högelians Stationshus två km norr om Ström i – låt säga två veckor. Det kändes lite tveeggat.
Uppdraget var dock inte alltför betungande. Från att det sjuttio år tidigare hade funnits ett femtiotal medlemmar i missionshuset var det i mitten av 1970-talet en stilla utpost till Årjängs Missionsförsamling med typ ett sommarmöte och en höstauktion.
1800-talets sista decennier var omvälvande inte minst i Nordmarkens härad och då även i små hemman som Ström och Högelian.
Skogens stora värde hade inte helt upptäckts, jordarna var ofta magra och växelbruket kanske missköttes. Fattigdomens våta täcke gjorde sig hemmastadd överallt.
Hembränning var allmän och alkoholismen elakartad. Vi har nog svårt att förstå men ett citat är om ”Jon som vid elva års ålder som frukost ofta får en hård brödkaka doppad i brännvin”
Drömmarnas gyllene rike är Amerika och under en period så emigrerar 40% av Silbodals befolkning.
Bland de som ändå stannar kvar vid torvan sprider sig motrörelser. Inte Arbetarrörelsen så stort i detta distrikt då här majoriteten av befolkningen var självägande bönder, drängar och backstugusittare.
Motrörelsen i Nordmarken var Nykterhetsrörelsen och Väckelserörelsen. Här som över hela vårt land ploppade det opp kapell, loge-lokaler och missionshus.
Intressant sitta i sin bekväma, moderna soffa och se hur man i dåtidens armod lyckades – egentligen helt utan egna tillgångar – såväl bedriva verksamhet, bygga missionshus och dessutom skänka en hel del till ”hednaland”. Förutom ”hednaland anslår Silbodals Norra Missionsförening 1894 Tio Kronor till ”bedrivande av missionsverksamhet på finnskogen som Kalleboda, Sjöändan, Barlingshult och Djuvsheden”.
Området i Norra Silbodal var nog så likt andra delar av vårt rike. Visst nog låg det dystra minnet kvar av socknens präst som hade ett eget barmhärtighets-index när han blandade arsenik i nattvardsvin för gamla och utsatta.
I övrigt slet man från tidigt till sent för att försöka mätta alla munnar därhemmavid. Man sörjde de som dragit ”ovet there” och man tröstade sig med ett stop brännvin.
Det fanns alltså godaste grogrund för en ”väckelse” som kan förvandla såväl människan, som hemmet och bygden.
Efter sedvanlig demokratisk långbänk tog man som gåva emot en tomt skänkt av Olof Nilsson i Södra Ström. Helt nära landsvägen var nog bra då – med dagens trafik – för nära. Timmer skänktes och Jo Persson åtar sig sätta upp stommen för 250 kronor.
5 Maj 1898 är det invigningsfest och man införskaffade ”1,5 säck rågsikt o en halv säck hvetemjöl. Småbrö skulle köpa från Årjäng å 15kg (!!) socker i Norge. Är det fest så är det!
1901 hade man kommit så långt att man beslöt ”bygga afträde i nordvästra hörnet av bönhusplan. Två fack med tre sitsar i vardera. Sådeså.
Missionshuset vid landsvägskanten blir en samlingspunkt. Det är gudstjänster å väckelsemöten å det är missionsauktioner. Men en samlingslokal är alltid bra och ”eftersom det hittills gått lugnt och fredligt till ” så får såväl Lantmannaföreningen som Hästförsäkringsföreningen låna lokalen. Likaså föreningen för bildande av en Järnvägslinje. Även ”Fräslningsarmén får ha ett möte, men de får inte ta inträdesavgift”
Hundra år senare är livet förstås annorlunda. Vi som bor kvar i Ström och Högelian har det lekamligt helt fantastiskt.
Så fantastiskt att vi inte längre behöver ett bönehus ute på landsbygden??
Strax efter nuvarande sekelskifte bestämde ägaren Årjängs Missionsförsamling att huset och verksamhetens era var över och det såldes till en privatperson. Sedan har Missionshuset i Ström flera gånger bygg ägare och idag används det till vår glädje av en textilkonstnär. Viss renovering har skett och vi är glada att huset finns kvar.
Frid över dess minne kanske man kunde säga.
Man kunde oxå säga ”tänk om dessa väggar kunde tala”. Då skulle vi få höra både välsignade och dråpliga historier. Som när Nils på Järnhandel kom i gasen på en missionsauktion och drämde klubba i predikstolen så att det stora träkorset på väggen bakom rasade ner av vibrationerna.
I bänkarna viskades det om Mamon i Templet
