Vi bygger ny Låg- o Mellanstadieskola i Årjäng. å i Töcksfors.
Stukturförvandling.
Skolor kommer, skolor går. Liksom samhället i stort. Ingenting består för evigt. Det gäller att vi tänker långsiktigt. Vad är bäst för vårt samhälle, för vår kommun, för mig o dig.
Självfallet vore det käckt ifall vår gamla Folkskola i Högelian vore befolkad med barn och med en Fröken som med bjällran förkunnar att rasten är slut.
Onekligen är det Högelian tillsammans med Lysed som var vår sockens skol-vagga när de startade 1885.
Och helt visst ser det mäktigt ut 1921 med 50 skolbarn helt ifrån grannskapet. Idag får vi gräva bra djupt innan vi hittar femtio medborgare i Högelian med omnejd.
Själv gick jag i Tömte Folkskola de fyra första årskurserna och sedan ytterligare två i Lässeruds nybyggda. Kölas stolthet.
I Tömte var det utedass, vedkamin och Nolby. Nolby var det oansenliga huset hundra meter bort där Inez å Bojan lagade husmanskost åt oss.
De allra flesta av oss kom ifrån enkla lantbrukarhem. Jordbruk med stöd av körslor med häst på vintern. Några har industrijobb. Eller vad ska vi säga ifall man jobbar på någon av socknens alla sågverk. Säsongsjobb.
Eller man kan lasta flaskor på mjölkbilen. Oxå ett tufft arbete. Vi minns än den tragiska olyckan för Helge. Lille Tomas hade följt med älskade morfar Ernst på Hofsteire när han var ute och pratade med mjölkbilen. När dom startade sa Helge att ”det var allt en stor sten”. Några mjölkbord längre bort blev han stoppad av en telefon och fick besked vilken sorts sten han kört över. Vilken tragedi!
Jag fick t o m åka skolbil med Folke. Vi hade inte fulla tre kilometer till skolan men Folke körde ju ändå förbi oss.
Åj va jag längtade efter att få börja skolan. Storasyster Maj hade gått ett helt år och det verkade så fantastiskt roligt. Sitta å läsa å räkna hela dagarna. Å sen gå ut på raster och där stod ett helt fotbollslag å väntar. Vilken skillnad – hemma fanns bara Maj, som inte ville å så lilla Iris sex år yngre som knappt kunde gå ens. Det tog allt några år än innan jag drillade henne på nickning. Medan hon ännu var påverkbar.
Märkligt nog så blev goa Mamma Ruth med till skolan första skoldagen. Det var väl bra onödigt tyckte jag.
Skolan blev fort tråkig. Sitta där å traggla å bokstavera när man istället kunde fått läsa böcker.
I tredje klass hade vi nog en lat å opedagogisk magister. För då kappräknade jag å Kent på Nytomta igenom räkneboken. Vi kom igenom hela årets matte på två månader. Visserligen hade vi fuskat en del men trodde nog vi skulle få beröm och en stor ros av Magistern. Istället visste han min största svaghet så varenda matte-lektion resten av året fick jag träna på välskrivning. Varenda matte-lektion!!
Visst hör jag till dem som råkat ut för skol-aga. Flera magistrar (ingen fröken) har varit handgripliga. Inte örfilar men hår-ryckningar och utkastad ur klassrummet.
Faktum är jag inte for så väldigt illa av detta. Det var rättvisa tag. Jag hade burit mig dumt åt. En annan sak kunde jag däremot aldrig förstå. Jag var konstant retad (mobbning heter det visst idag). Självklart på raster – men nog borde väl någon vuxen ha sett. Inte ens när jag bröt ihop och berättade så brydde sig Magistern. det var tufft.
Det var inte coolt att kunna läsa o räkna. Men fotboll var coolt. I brännboll hade Lisbeth på Söderlund slagit bollen ändå över uthustaken sådär fanns inte en chans. Å att åka träskidor mer eller mindre ovallat var ingen höjdare. Eller att härma Köla-Inge i hoppbacken med samma flisiga träskidor. Nej! Men fotboll var coolt.
Det var nog samma här i Årjäng. Skolan var större och det var en betongbyggnad istället för trä. Och det var många flera vuxna. Alltifrån rektor Georg till sjungande vaktmästarn Rune. Å Marianne som skötte den totalt maffiga stencilierings-maskinen
Allt var nog maffigare här. Men stora matte-geni och små osynliga mobb-offer finns överallt.
Viktigt att vi ser varann. Å begriper att multiplikationstabellen är viktig. Å att bry sig. Å tyska genus. Å vuxna förebilder. Å ordning o reda.
å FRAMTIDSTRO!!
