Det är en vacker dag. Den allra vackraste Novemberdagen med åtta minusgrader, rimfrost och en kämpande sol.
Vi har precis passerat 24 November. 2018.
Vi kan kalla honom Muhammed för det heter han inte. Skulle han hetat Muhammed vore han ändå svår att identifiera. Världens vanligaste namn.
Vi sitter stilla på Biblioteket å småpratar. Kan vi kanske säga att jag intervjuar Muhammed.
Muhammed är nitton år och går fortfarande i skolan. Han kommer ifrån Afghanistan. Inte ifrån Kabul utan från…… det där med väderstreck det blir svårt.
Lika svårt som födelsedatum. Tittar du på en afghansk killes pass så är oproportionerligt många av dem födda första januari.
Men ett datum har Muhammed lärt sig. 24 November 2015 lyser som eldskrift när han går och lägger sig, samma datum dyker opp under natten och på morronen när han vaknar.
Har man kommit till Sverige senast detta datum så omfattas man av ”Gymnasielagen”.
Muhammed kom till Sverige före 24 November men han blev inte registrerad hos svenska myndigheter förrän 10 December.
Ifall man är femton år, liten och rädd, utan familj, ifall man har färdats femhundrafemtio mil hemifrån, ifall man hamnat i ett land som är eländigt surt och kallt, ifall man inte vågar lite på någon och ifall man bara kan prata Farsi – då kanske det inte är så konstigt att man inte beter sig korrekt enligt svensk byråkrati de första tre veckorna. Eller Hur??
Muhammed låter inte bitter, han uttrycker ingen ilska mot sitt ”nya hemland”, han försöker bara finna en lösning för att överleva.
På förvånansvärt god svenska förklarar han försiktigt att första veckan i December – då har han ingenstans att ta vägen. Han blir utkastad från sitt boende, han får inget understöd och han får inte arbeta.
Att återvända till talibanernas Afghanistan är ingen lösning för Muhammed. Han vill överleva. Och den familj han en gång hade vet han inget om längre. Ifall de är i livet så vet Muhammed inte var.
Han Har Inget Hem Att Återvända Till.
Nu finns det många, krassa, sunda, förståndiga förklaringar att argumentera med.
Vi måste ha en lag att följa. Ifall vi tar emot alla – hur ska Sverige bli då? Han ligger vårt land till last…. etc.
När man sitter hos en människa av kött och blod och får höra historien då blir man betydligt mer blödig än så. Jag mötte en kompis nån timma efter detta samtal och berättade. Du får låta bli att lära känna dom sa han.
Vi möttes i kyrkan oxå ett gäng. Vi pratade om livet i Årjäng och bl a så dök namnet Muhammed opp. Alla blev beklämda och vi tycker livet är jobbigt. Nån föreslår Vi får be för Muhammed. Det var förstås rätt. När vi inte har lösningen så får vi fråga Pappa Gud.
Ändå kändes det inte helt bra. Gud är väl ingen hjälpgumma heller. Muhammed behöver en bostad, mat å hjälp med papper, det är sånt vi alla kan hjälpa till med. Jag vågar skriva så för den förste jag dömer är MIG SJÄLV. Jag sitter där och sitter fast. Integritet, moraliska värderingar. bekvämlighet…..
Jag har vidare kontakt med Muhammed på Messenger. Han stavar perfekt – tämligen mycket bättre än hur jag stavar Farsi. Han skriver Tack Lennart för att Du tänker på mig. Och han skriver Jag vet att du tror på mig men det är lugnt.
Jag får bara ändå sämre samvete.
Tack o Lov är inte historien slut här.
Boende håller på att lösas. Duktiga människor vill hjälpa till att skriva inhibitions-papper. Människor kontaktar. Människor bryr sig.
Nu Tror Jag På Sverige igen