En ”skrämmande” bild från barndomen. År 1960. Gode Farbror Herman fullföljde sitt löfte att hålla äldsta syskonbarn Maj med fordon ända ifrån trehjuling till moped. På alla arrangerade bilder från denna tid är det ändå jag som sitter på finaste fordonet (denna gång mammas Monarped). Förfallet börjar tidigt…..
Utan cykel hade vi inte kommit långt därute på bonna-bygden i Köla. Pappas gamla cykel med traditionell stång, Mamma tunga cykel från 1930-talet med ballongdäck som rullade så lätt på grusvägen. Och Maj, Lennart o Iris begagnade cyklar i varierande storlek å skick. Grannarna Robarth å Noliden såg man däremot aldrig på cykel. Karl på Noliden körde trehjuling typ Messersmith – det gick ungefär lika fort.
Vid sådär tio års ålder tog mamma å jag Postbussen till Koppom. Där fanns det en cykel-affär. Jag fick en NY cykel! Alltid snälla mamma lät cykelhandlare Herbert montera av sadel och pakethållare och jag fick åka med hypermodern avlång ”limpa”, eller ”pûrsche” som vi sa. Jag var lycklig å salig, mamma suckade. Hur skulle jag nu få med varorna från butiken??
Livet levde vidare och vi blev vuxna. Tror jag.
Ett mellanminne var när jag vid dryga femton års ålder cyklade hela vägen till Karlstad med Majs hemska oväxlade hoj. Hon gick på sjuksköterskola där.
Många år senare tillbringade Son Nils sin studietid i Karlstad. Det var nog där han lärde sig hata bilar (?!) Han hade funnit farmors gamla cykel med ballongdäck. Bara sextio år gammal. Den körde han rejält slut på under sina år i Solstan. 
Men slutade cykla gjorde han inte. Idag ligger han många mil före sin gamle far. Året om kör han nån av företaget ”Levande Videos” lastcyklar. Barnen till skolan, mat från affären, filmuppdrag runtom i Storstockholm. Tusen mil varje år.
Vi har varit i Amerika Mor och jag. Upplevde och lärde oss kolossalt. Bland annat att Bilen är en Gud, I USA cyklar man inte. Man går inte heller. Jodå. fyra meter från inomhusgaraget och till köket.
Men jag cyklar allt själv fortfarande. I reflexväst å hjälm. För några år sen så baxade några fräscha farbröder – Bruno Harrysson och Kenneth Svensson – mig med min kära ”Värmlandscykel” genom hela Värmland. Ändå från Långflon till Högelian.
Många lustturer på tremila-slingan runt Karlanda har det oxå blivit. Idag är det vanligast med tätort Årjäng tur o retur.
Man upplever mycket på en cykel. Förutom bilavgaser och motvind. Lukter å hörselintryck. Djur och fåglar. Smått blir stort.
INTE ENS DEN GRÅASTE NOVEMBERDAG är trist för en cyklist. Har Du tänkt hur mycket man skulle kunna upptäcka på den knappa milen från Högelian till Årjäng ifall man inte bara swishade fram inuti ett plåtskal…
