Rubriken har jag stulit från en (egen-upplevd) krönika i SvD.
Jag bara förstår – ändå lite grand – hur oerhört avundsvärd jag är. Jag som har ett socialt umgänge med Nära och Långtifrån. Med åldrar från Tre till Nittitre. Med Släkt och med Osläkt. Visst vissa kan finna mig odräglig, vissa tycker jag är jobbigt retsam, vissa tycker att jag har en knäpp världsbild. Ibland känner även jag mig ensam. Men inte ensam på det sättet. Inte ”Bag-In-Box-Ensam”.
Krönikören som själv slutade dricka för fyra år sen – han vet vad vi ska göra. Vad vi borde göra. Skänk en tanke till din vän som är alldeles ensam hela helgen. Du vet – förra gången Du borde ha ringt och inte gjorde det för att ”Det är säkert någon annan som hör av sig, någon som känner honom/henne bättre. Vi umgås ändå inte så ofta längre!”
Det är så himla tråkigt när det är försent. Det är så himla, himla tråkigt när namnet dyker upp i dödsrunan istället. Det är oxå himla tråkigt om XX bara blir sittande allt djupare stirrande in i sin Bag-In-Box.
Ensamhet – hur överbefolkad är Du icke… myntade den kloke mannen.
När jag skriver dessa rader så är min livsledsagerska sedan femtio år inte i köket – nära mig. Ingegerd är i ett kök tjugo mil bort och svettas där för att göra mat åt levnadsglada ungdomar på ett läger. Jag unnar dem Ingegerd en vecka å jag unnar Ingegerd en vecka tjugo mil bort.
Det är rent av nyttigt. Vi har inte djupa diskussioner tidigt och sent. Vi har ofta olika intressen. Vi tittar sällan på samma TV-program. Ingegerd plockar med krukväxter och jag flyttar på siffror.
Men vi finns. Nära varann. Vi fikar tillsammans. Vi lägger oss oftast samtidigt. Vi har samma glädjeämnen och bekymmer i släkt och i kyrkan där vi vistas.
Vi får ha roligt ihop. Vi får ha tråkigt tillsammans. Vi bara finns. Det är så nyttigt med en vecka som gräsänkling. Mera tänker man då på den som är självklar.
Och man tänker även på framtid. Snart sjuttio. Snart får vi skjutsa varann på rollator. Vem försvinner först?? Det är så jobbigt så det vill vi inte prata om.
Men idag är jag avundsvärd. Jag behöver inte prata med en Bag-In-Box. Jag får svalka den torra strupen med lättöl och jag får bara vara taxam för alla vänner. In på knuten och långt borta. Varje vecka eller kanske bara ett möte vart femtonde år. Men Vänner!!
Den som är ensam har inte valt att vara ensam. Vi är alla gemenskapsvarelser. Mer eller mindre , men alla behöver vi relationer för att inte torka ihop.
Vem ser Du?
Bju på en fika, ta med när Du ska shoppa, ta med på en bastukväll. Eller bara i kärlek säga att Bag-In-Boxen är en tom relation.
Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv. Man tutar på oss när man kör förbi där längs Rv 172. Det är ambulanser, landsvägsbussar och poliser. Lastbilar å Personbilar. Det är gul och röd och vit och svart. gör det samma har han sagt….. Vi varken hinner med och se eller vet mer än hälften av de som tutar. Kan Du förstå att en liten, liten biltuta kan vara värdefull. Det kostar inte mycket – men vi känner att nån däroppe (i slänten – på väg 172) måste gilla mig. Åtminstone såpass mycket som ett tut. Tack för det!
