Har Du nånsin sett ett så dåligt djurfoto??! Men titta ordentligt…. å på andra sidan vattnet så skymtar det allt något svart där bland lövträden.
Det är mitt bästa foto av min nattarbetande skogshuggarkompis. Bävern.
Förutom att man bara lever där mitt i naturen, man ser spåren efter älg som passerat gräsmattan under natten, man kan inte undgå att hör tranorna och svanarnas sträck morron o kväll, igenom köksfönstret kan man skymta både tussilago och blåsippa.
Förutom allt detta dagliga ”vardagliga” så ramlar man efter hand på de där stora naturupplevelserna. De som i det lilla är så stora.
Vi har levt med bäver i Silbodalsälven, hundra meter nedanför huset, kanske tjugo, kanske trettio år. Man ser dem ytterst sällan. Här har vi inte ”tätorts-tam” bäver, här har vi den naturligt skygga varianten.
Vi behöver aldrig tveka att Mulle Bäver lever i godan ro i vår närhet. Hugger jag ved på dagen så tar han de andra sälgarna, asparna och björkarna natten därefter. Det är gott med hjälp med det tunga skogsarbetet, men jag har oftast svårt att förstå Mulles strategi och logiska tänk.
Tjugometersplockepinn…
Men vi är goda vänner jag å Mulle. Inte far jag illa ifall han dämmer opp älven med sina hyddor. Och som sagt, på sin höjd noterar jag ett stilla plums när han glider ner i vattnet osynlig för mig på kvällspromenad.
Men denna vecka ville Mulle tydligen ge mig en extra bonus.
Det var alltså så att Mulle gett mig ett rejält arbetspass. Han har fällt ett 15-tal grövre lövträd tvärs över älven- en älv i strilande vårflod. Jag kapar, jag kvistar å jag balanserar så gott jag kan. Och då…..helt plötsligt så dyker han opp. Gillar kanske inte att jag trampar ner hans revir. Först ser jag fjolårs grässtrå som viker sig och en lurvig liten varelse kommer lufsande emot mig. Fastän motorsågen går på full fart stannar han inte opp förrän kanske 6-8 meter framför mig, gör en snygg dykning ner i älven, glider över och skuttar stressad iväg på andra sidan.
Häftigt tyckte jag. Häftigare än det s k fotot som jag fumlade iväg när han var nästan borta.
Detta var nästan lika häftigt som den gången när lodjuret dök upp på banvallen endast 200 meter från vårt boningshus. Vi bara stod å gapade jag å Sara. Vilket underligt rådjur hann jag tänka innan det försvann. På den tiden hade jag hår att riva mig i. Medan jag således var vilsen kommer det stora, ståtliga djuret tillbaka upp på vallen! Det var ingen tvekan längre.
Så är Livet.
Det Goda Livet.
En liten snödroppe, en kvittrande koltrast, ladusvalor som gör halsbrytande flygövningar i sin mat-jakt eller den kala björken som fullständigt exploderar av gröna löv.
Kompisar rådjur, räv o hare. Kanske den ståtliga älgen. Nån enda gång ett ylande från vargarna borti Glaskogen.
Från köksfönstret kan vi åxå se Kurre Ekorre bygga bo under vindskivan i uthuset. Hans bevakning av fågelbordet är slut för säsongen. Nu har han som mest fullt upp med att dra kvist opp till sitt bo. Ett skådespel se den spretiga kvisten vandra uppför väggen.
Åsså har vår alldeles egen Stationsfågel anlänt. Forsärlan! Forsärlan struttar lika förnämt som alltid här på gräsmattan markerande sitt revir även detta år.
Det finns allt stora fördelar med att inte bo i stan.
Så är Livet
Det Goda Livet 
