Vid min ålder så läser man nekrologer. Döden håller på att trampa in i vår åldersskategori. Och det skrivs de vackraste runor om de godaste människor som inte längre finns här.
Bara besvärligt för dem själva att kunna höra berömmet.
Därför skulle jag vilja skriva en runa om en Levande människa. En i högsta grad Levande Människa. Nils Fredrik UNO Fredriksson, Slämtegen -snart 93 år fyllda.
Jag påstår att Uno är min vän och det är jag stolt över.
Uno har levt det liv som många skulle önska att få leva.
Hans historia var riktigt jobbig, där farfar dog i skogsarbete i slutet av 1800-talet och farmor verkligen fick slita för att familjen med tre barn kunde överleva och hålla ihop utan att barnen skulle utauktioneras. En stark kvinna fixade detta. “och goda hjälpsamma grannar” brukar Uno påpeka.
Uno är född i Dalsland men har under många år levt i vackra Slämtegen söder om Årjäng. Med vidunderlig utsikt över Silen.
Unos liv har kretsat kring Skogen, Familjen, Församlingen och ett rikt Socialt Umgänge. Och det Uno har gjort det har han gjort med hela sin själ.
När unga Lennart kom till Årjäng så tyckte allt Uno att jag var bra flummig. Jag var “nästan kommunist” i Uno sinnesvärld. (när jag kommit såhär långt i korrekturläsningen för Uno så skrockar han högljutt och nickar instämmande) Så började vi prata med varandra. Att prata om siffror var enkelt för oss bägge. Riktiga vändningen kom när jag var med på en skogsplantering för vår Missionsförsamling som Uno stod för. Jag kunde alltså arbeta på riktigt!
Så fick jag på halvt avstånd följa Unos liv som bonde, skogsägare, virkesmätare och fabrikör på Bugano
Vi har haft respekt för varandra. I åtta år var jag ordförande i Årjängs Missionsförsamling. Ibland behövde jag en mentor att stångas med. Då pratade jag med Ingmar Danielsson eller Uno Fredriksson.
Ibland var det rent skrattretande. Jag hade som alltid mina vilda idéer. Dock – Uno analyserade och såg att det fanns verklighetsbakgrund. Vi blev överens och jag kände mig stärkt. Jag återvände till min styrelse och ibland fick jag totalt tummen ner. Det som en 85-åring såg med friska visionära ögon, det fixade inte alltid den ordinära styrelsen att se.
“friska visionära ögon”. Sedan ett antal år ser Uno inget längre. Egentligen har livet blivit inskränkt. Hans kära Margit som han levde ihop med i så många år tynade bort och har lämnat jordelivet. Och skogen den kan han bara drömma om och minnas hur det var.
För minns det gör han!!!!
Jag tror han kan varenda rågång i skogen söder om E18 ända ner till Gustavsfors. Det är en ren fröjd att dela den kunskapen.
Vi hade årsmöte i Equmeniakyrkan (=Missionsförsamlingen), någon tyckte att jag borde gå till Kvarnåsen och rapportera för Uno. För på Kvarnåsen sitter nu Uno, ännu mera inskränkt. Kunde va bitter. Sjukdomar har sparkat på hans kropp och runt om Uno finns det väldigt få att föra ett samtal med.
Jag kommer till Uno, han sitter och dricker kaffe i sitt mörker. “Det är Lennart” säger jag, “vi hade årsmöte igår”. HUR GÅR EKONOMIN? är det absolut första som Uno frågar – och vi skrattar hjärtligt.
Jag visste detta och hade förberett mig med årsredovisningar, balansräkning, kollektstatistik etc. En fantastisk timma följde där jag gjorde mitt yttersta för att följa den blinde 93-åringen i alla hans funderingar.
Livet blir rikt när man får känna människor som UNO. En kraftkarl som många gånger gått rakt fram och med krafter som försatt berg. “Dä gär inge å schlite ont” säger Uno. Men likafullt en mjuk människa som ser sin omvärld med omtanke.
Som ser och älskar Skogen. Som ser och älskar sin församling. Och allra mest Missionshuset i Låbbyn. Som älskar sin familj. Som saknar fru Margit mycket men gläder sig över alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Som i omsorg håller stenkoll på alla grannar och vänner.
Jag är stolt att få vara Unos vän.
Vill Du lära känna Uno och hans kunskap ännu mer? I höst kommer faktiskt en redigerad film där Uno och Ingmar berättar om vårt samhälle och vår kyrka. Nils som filmat råmaterialet skrattade när han berättade om filmningen. ” De var lite sura för att de inte fått några frågor i förväg. Jag satte på mikrofonen och de pratade oavbrutet i fem timmar”
