Korea är på var mans läppar i dessa dagar. Givetvis, Vinterolympiad.
Men även tack vare det märkliga rike som finns norr om den 38:e breddgraden. Det märkliga land – Nordkorea som vi bara hör spökhistorier ifrån. Världens mest tillslutna land, där som vi förstår, alla människor lever i något av ett helvete.
Redan på 1950-talet var Nordkorea en sluten stat. Det är inte en kommunistisk diktatur utan snarare en stat med sin självständiga politik – Juche – ungefär ”kan själv”. Faktum är att sedan brytningen 1953 lyckades man förhållandevis bra med sin egensinniga politik och under 
nästan tjugo år var det högre standard i Nordkorea än i systerlandet Sydkorea.
Sydkorea är idag ett blomstrande materialistiskt näste byggd på samma kultur som sina syskon på andra sidan ”Demilitariserings-zonen”.
Okänt för många är att även Sydkorea var en diktatur typ fram till förra olympiaden i Sydkorea, nämligen sommarolympiaden i Seoul 1988. en högerdiktatur under USAs beskydd.
Men på 1960-talet var alltså inte heller Sydkorea något gyllene rike. Fattigdom och ojämlikhet var stor och under de senaste sextio åren har snart tiotusen sydkoreanska barn adopterats av svenska föräldrar.
Min släkt – Bryntesson – är en mycket liten släkt. Min pappa hade faktiskt bara en enda kusin, likaså har jag växt upp med en enda kusin, min tjugo år äldre goa Margit.
Men så 1970 fick jag och mina två systrar helt plötsligt dubbelt så många kusiner. Mina relativt ålderstigna moster Karin o ingifta morbror Allan hade lyckat få adoptera en mycket söt liten flicka från Sydkorea.
Lyckan var helt total för mina barnälskande släktingar som nu fick det barn de så hett eftertraktat på naturlig väg.
De satsade absolut allt på sin nyinflyttade lilla mörka skönhet. Visserligen tog det tid för henne att lära sig det svenska språket – men vadå? Kulturchock, allt är nytt – å svenska är inte enkelt.
Visserligen hade lilla Maria ett humör som växlade mycket – men barn är barn.
Tänk så fantastisk söt hon var som brudnäbb på mitt och Ingegerds bröllop. Visserligen hade hon riktigt svårt att stå still – men hon var ju så liten……
Efterhand började vi så smått förstå. Kanske förstod vi som var runtomkring före föräldrarna. Ja mamma Karin å pappa Allan kämpade ju med maximal frenesi för att sköta och uppfostra sin efterlängtade docka. Maria fick vara med sina föräldrar på mycket friluftsliv, Maria sattes i barnomsorg, Maria pysslades om så som man bara kan göra med ett efterlängtat barn.
Den högst grymma verkligheten var att Maria upphittats som gatubarn och fick leva sina första år på ett barnhem. Nån gång under denna tid hade Maria förmodligen utsatts för uttorkning som resulterade i en hjärnskada. En bestående hjärnskada. En skada vars konsekvenser växte ju större och starkare Maria blev.
Idag bor Maria på ett hem med omsorg och övervakning dygnet om. Marias föräldrar är döda sedan ett antal år och Maria är åter ensam. Kanske ensammare än någonsin.
Nu under Sydkoreas vinter-OS fyller Maria femtio år och som kusin är hon ett av mina riktigt dåliga samveten. Vi kusiner sitter på hennes boende å försöker göra lite trevligt med tårta och vi har laminerat bilder på människor hon förhoppningsvis känner igen. Men jag har dåligt samvete.
Dels har jag dåligt samvete för att jag inte tar det ”släkt-ansvar” jag kanske borde göra.
Dels är jag arg och frustrerad. Vad är meningen med detta??? Här finns ju bara förlorare. Stackars ensamma Maria – helt säkert med goda vårdare, men med vilken Livsmening. Å stackars, stackars Karin o Allan som utåt visade den fasad som de bara måste göra, men som kanske sörjde ihjäl sig.
Jag är arg när jag inte förstår meningen med Livet.
Även vår familj har drabbats. Det har förmodligen Din oxå gjort. Men jag ser en mening – då är det mycket lättare.
