Det finns forskare och så finns det forskare.
Det finns forskare som påstår att den moderna människans största olycka inte är egoismen.
Dom säger att det är Rotlösheten.
Hur många i dagens samhälle är inte rotlösa.
På grund av att man flyttat från sina rötter till ett modernt ensamt samhälle.
På grund av singel-boende. Singelboende – frivilligt eller påtvingat – har ökat dramatiskt. Fyra av tio i vårt avlånga land bor idag ensamma.
På grund av dubbelt boende. Hur mycket man än tycker om mamma OCH pappa så sliter det att hela tiden vara mobil.
På grund av att man bara är Ensam i en stor gemenskap.
Värmlandsradion – denna vår välsignade kulturgåva – lade ut en FB-tråd där vi fick drömma tillbaka till våra rötter. Det kom gulliga små berättelser om Vitsand, Nordmark och Väse. Bara rosenrött. Gnistrande vintrar och solklara somrar. Sörgårdsidyll med mormor och farfar.
Ändå flyttar man inte tillbaka. ”Går väl inte å flytta till Nordmark” säger Du. Jovisst säger vetenskapen. I vår nutida digitala värld kan man med flertalet jobb sitta varsomhelst i världen. Av någon anledning klumpar man ändå ihop sig i ghetton.
Jag vet att det är en dröm. Jag vet att det inte är enkelt att flytta tillbaka till rötterna. Samhället har förändrats så kapitalt under de decennier vi varit bortflugna att skogen med dess rötter totalt har förvandlats. Risken är att jag står där i barndomshemmet – lika rotlös.
Hemligheten är givetvis att bygga nya friska rötter där man just nu vistas. Inte heller det är enkelt. Jag har personligen bott i vårt stationshus i Högelian nu mer än fyrtio år. Ändå känns det som att rötterna skulle sitta i Köla. I det Köla som jag bodde dryga femton år. 
Märkligt! Det är förstås bara en känsla. Jag kommer resten av mitt brukbara liv bo i mitt stationshus därunder landsvägen. Helst till man bär ut mig med fötterna före.
Rotlösheten är något mycket mer än detta. Vi har kanske bokstavligt ”ingen plats på jorden” som är Min. Men mer än så. Alltför många av oss saknar en Identitet.
Alltför många är rotlösa i sitt liv och med sin livs mening.
Varför???
De nya jeansen, bilen, semesterresan – de gav inte identitet. Barn och barnbarn är för långt borta. Eller för nära!
Läs gärna Emma Arenös kloka FB-inlägg 10 Januari, där hon bryskt påstår att ”mamman krystar fram ett barn som samhället ska ta hand om”.
Identitet som bygger på något utanför mig själv. Inte bra. Jag mår inte bra av det.
I forntiden fanns det ”ökenfäder”. Ända fram tills idag hör vi om människor som bor ”där ingen trodde någon kunde bo”. Det som är mest intressant med dessa människors berättelser är att de strålar av LIV.
De är varken ensamma eller rotlösa.
Ensamhet är alltså inte det fysiska avståndet till närmaste människa.
