Avsevärt!
Idag är det faktiskt hela sjuttio år sen som Maja och Anders i Nolarstuga födde fram en liten rödhårig krabat. Mycket är kvar av krabaten men knappast det röda håret.
Fastän så väldigt olika har våra liv – mitt å Jans – hela tiden länkats samman. Vi är så väldigt olika, aldrig att han skulle vilja att jag hjälper honom att tvätta hans bil. Förmodligen har jag ju tappat trasan i gruset å gnider repor i 
lacken istället. Där eftertänksamme Jan nogsamt och noggrant ser till att bilen blir skinande blank istället.
Ändå har Du hela tiden varit generös Jan. Är man inte praktisk i händerna så får man va praktisk i huvet.. Att bli tillsammans med en tjej dagen efter studentexamen, en tjej som bor mil borta, det är inte enkelt. Det är inte enkelt ifall inte nån ser till att en med körkort och bil, förslagsvis Jan Blomgren – blir tillsammans med vederbörandes tvillingsyster.
Då fungerar det lysande.
Man kan t o m få låna Jans lilla bubbla om han hade förhinder en lördagskväll. Hade man då ett nytt körkort och för stort självförtroende så var det inte alls roligt att komma hem till Köla o berätta att man kört i diket där på grusvägen hemåt i natten. Men inte ett ont ord. Inte av Jan, inte av Anders och inte av Maja.
Tänka sej.
Jag vet inte när vi möttes första gången. Jag vet bara att vi bägge var på alla möten i missionshusen i Lunden, Adolfsfors å Lässerud. Fast det var roligare med gudstjänsterna hemma hos varann. När det var kyrkkaffe så kunde vi då rigga ett matsalsbord ute på verandan med vällästa böcker som nät och spela pingis så att svetten yrde. Pappa Anders som inte orkade springa för ett trasigt ben kom gärna smygandes han med.
Inom fotbollens värld gick vi åt olika håll. För Dig var Koppom och Gillevi närmast medan jag höll mig till Hammarsvallen i Köla. Under pojklagsåren tränade vi väl upp vår kondition med att hos varandra spela fotboll på två mål. Bara vi två!
Det var nog idrotten som från början höll oss samman. Visst har Du alltid kunnat en massa mera namn inom idrottsvärlden å jag tror helt bestämt att det i Din värld alltid funnts ett helt uppslag med engelsk fotboll i nån hjärnhalva. För att inte prata om hela Ditt orienteringsliv. Mycket var olika, mycket var lika.
Vi gorde skidspår mellan Nolarstuga i Solberga och Östby i Älgestad. Och Du var gammal redan då! Tre år äldre kan man tänka.
Ibland kom Du till min räddning. Som när Du ställde opp i ”slåttana” en vecka därhemma så att jag fick åka på junior-läger. Det var stort.
Så har livet fortsatt. Jag har varit vidlyftig och Du har varit eftertänksam och trygg. Har jag nosat på fyrtio jobb så jobbade Du fyrtio år på samma ställe. Krisen kom när Torparn köpte Din arbetsplats – men efter bara något år var Du tillbaka hos Din gamla arbetsgivare. Tryggheten.
Ja tänk så olika Jan. Du har haft Din husvagn, älgstudsare å kyrkokör. Inte mina attiraljer alls. Men på ett ställe till möttes vi. ALFAPET! Under 45 år har vi två par garanterat spelat tusenvis med Alfapet-partier, numera mest som wordfeud på nätet. Tänk så ofantligt mycket onödiga timmar.
Men man måste inte alltid vara nödig.
När vi blir äldre Jan så är allt inte hela tiden lika roligt. Man orkar inte springa, åtminstone inte lika fort, sjukdomar , krämpor och bekymmer kommer. Du liksom jag är taxam för en trygg tvilling-hustru att hålla i hand. Du kan oxå med glädje åldras i det hus dit Du en gång föddes och veta att den gamla fina gården Nolarstuga kommer att leva kvar i släkten.
TACK Jan för allt Du varit och TACK för allt Du fortfarande är. Tack för att Du visat mig att man kan leva ett meningsfullt liv utan att göra för stora åthävor.
Länge Leve sjutti-åringen Jan AS (Anders Sigurd) Blomgren. Detta Ditt signum AS som Du aldrig missade skriva i gästböcker när vi i ungdomens dagar turnerade runt i Nordmarken.
