Just kommit hem från en annan planet. Från den planeten där krukväxten High Chaparall är tio meter hög.
Jag satte mig på KLM-planet och flög i tio timmar ifrån Ekvatorn och nästan till Polcirkeln.
Att det kan finnas två skilda planeter inom tio timmars radie! Att vi principiellt bor i samma klotrunda fosterland men lever så kapitalt åtskilt….
Det är ju så himla populärt med utvärderingar i dagens samhälle. Formulera en dylik på deras språk Luganda – fixar Du inte det så kan de engelska precis lika bra faktiskt
Det jag vill ha reda på är vilka som är mest nöjda med sitt liv – invånarna i Sverige eller i Uganda.
Att få leva med dessa afrikanska vänner åtminstone några veckor är en ynnest som borde göra Dig avundsjuk.
Barnen som gärna drar i de märkliga hårstråna på vår kropp, känner på huden och tittar sedan om den vita färgen har färgat av sig.
De vuxna som så gärna pratar med Musongos ”vitingar”. Visst förekommer rån och stölder men överlag är man oerhört vänlig och gästvänlig.
När vi säger till dem att de ska räta på ryggen och vara stolta över sitt land ”the Pearl of Africa”, när vi säger att de är rika genom sitt oerhört bördiga klimat och sina stora naturtillgångar då börjar ögonen att lysa på dem. När vi fortsätter att säga att det är vi vita, främst européer som är orsaken att de är fattiga i ett rikt land då blir de besvärade.
För de vill ju gilla oss.
Landet där bensinen kostar 7:50/litern men det kostar bara 2000 shilling att åka bodaboda (mopedtaxi). Dvs fem kronor. Eller 10.000 shilling för bussen till Kampala dryga tio mil bort. Det är hela 25 kronor.
I det här konstiga landet så älskar man Musongos. Trots allt ont vi gjort. Något för Sverigedemokrater och MedelSvenskson att lära sig utav.
Här blir vi hedersgäster på begravningen med fyrahundra gäster – vi är ju vita!
Å i detta land så skrattar man med sina gnistrande tänder. Till och med på begravningen så skrattar man.
Man skrattar med varandra. Inte så mycket åt varandra.
Man hjälper varandra och man föraktar den korrumperade överheten.
Barnen är förstås roligast i sin omedelbarhet och nyfikenhet. Ifall man inte aktar sig så har man 25 stycken i famnen. De stojar och skrattar och gråter så naturligt som allra helst. Och de lyssnar tålmodigt när vuxna ger dem en åthutning. De ser helt enkelt ut att må bra. De är glada för de har en säng och får sin porsigröt på kasava morron, middag å kväll. Möjligtvis en skål ris på söndag. Eller en banan.
Jo, eftersom vi bor här på skolan så hör vi barn som gråter sig till sömns. Och vi vet absolut om sängvätare. Ändå kan vi inte annat än förundra oss över den positiva stämningen. Vi lever ju bland femhundra barn varav åtminstone hälften bara för något år sen var gatubarn och fick stjäla mat för dagen och kanske även förnedra sin kropp.
Dock – vi saknar en grupp. De handikappade syns inte. Varken de med funktionsnedsättning eller förståndshandikappade. Det gör ont i själen!
MEN……
Varför finns det inte flera barn här som klättrar på väggarna?? Faderlösa, Moderlösa, utan synbart framtidshopp.
Absolut inte bara glada. Men harmoniska….
