Jag har får Vänner.
Vi har få Vänner.
Jag menar inte s.k. ”Facebook-vänner”. Där har jag tydligen 318 styck och en del av Er mångdubbelt mer än så. Jag tror inte jag klarar att hålla isär 318 personer…..
Nej, de VÄNNER jag pratar på det är det fåtal där man kan gå rakt in i djupet. Där man kan ha förtroliga samtal, där man utan rädsla kan lämna förtroenden, där man kan visa sig kal och ofullkomlig. Dessa Vänner är VÄRDEFULLA
Förutom dessa Vänner har vi alla en större sällskapskrets, vi har familj, släkt, grannar, arbetskamrater, bastubröder o jaktkamrater. Alla dessa är oxå mycket mycket viktiga. De är viktiga om vi så bara använder väder och barnbarn som ”smörj-snack”. Den sociala samvaron är Livsviktig!
Och så finns det en kategori till. en märklig kategori, en synnerligen intressant kategori. Du vet – den där som vi inte sett på 10-15 år och så dyker han opp och det är bara att fortsätta samtalet där det slutade senast. År 2007 eller 1998.
Det kom bara ett sms sätt på kaffet, jag passerar Högelian om en halvtimma.
Då – när jag spelade vänsterhalv i Köla AIK och fotbollen var mitt liv. Redan då stod han i vägen. Han var väldigt ofta i vägen. När jag skulle cykla de åtta kilometrarna till Koppom för att klippa mig eller handla nåt åt mor – så visst stod Lusse där mitt i vägen vid Kooperativa i Solberga. Fotboll eller pingisracket i handen. Stopp – Vi Ska Spela. NU!. Nästan pinsamt var det ju, Lusse – eller bara Lars-Olof som han hette så snart han flyttade ifrån Köla…. han var ju så liten!. På dagen fyra år yngre än jag.
Men det var nog ingen som såg. Det var ju så roligt.
Nu kanske jag var arton och han följdaktligen fjorton. Fortfarande klådde jag honom på fotbollsplan. Om inte annat kunde jag väl sätta mig på honom. Men fick han bara luft nog så pep han jag tycker Du ska gå hem å träna teknik Lennart. en liten fjortis!
Sen så försvann han. spikrakt oppåt. som en stopplykta och med vilja av stål så förvekligade han sina mål. Den lille knatten från Hammarsvallen i Köla, han skulle bli professionell tränare. Han klättrade några divisioner serie-mässigt och han lärde sig vilken väg han skulle ta. Han fick kontakt med Björn Nordkvist som varit proffs i 
USA, han gick de stenhårda tränar-utbildningarna i Skottland och si – helt plötsligt så fanns han på banan. En dag så ringer Degerfors IF och sonderar terrängen.
Jag tror jag funderade i tretton sekunder sa Lusse – nej fel, Lars-Olof. Nu var han vid sina pojkdrömmars mål. Han fick vara med å vinna Svenska Cupen, han tränade U-21 landslaget å han var på trappsteget till förbundskapten för stora landslaget när han fick hjärtinfarkt. När han sen kom tillbax till arbetslivet fick han ännu en fjäder i hatten som tränare för Sierra Leones landslag.
Å nu sitter han här i trädgården å dricker en kopp kaffe och vi fortsätter det avbrutna samtalet ifrån förra seklet (kanske).
Visst pratar vi Fotboll. Visst är det roligt att får höra insides-snack. å vi pratar allt lite BISON oxå. Men det kändes på nåt sätt viktigare att prata barn och barnbarn å händelser i vardan.
Med ödmjuk stolthet berättar L-O om mamma Gun och pappa Henry. Han berättar om tregenerations-boendet på Klamhagen i Tömte. Hur bra det var att gå ner till mormor o morfar ifall mammas mat inte dög nån gång.
Hur pappa Henry så småningom, tack vare sin son blev intresserad av fotboll på högre nivå. Men allra roligast för Henry var att åka till Gillevi, äta en korv, käfta med Errolf Spång å grabbarna. å slötitta lite grand.
Mer engagerad var pappa Henry, banktjänstemannen, när han kunde visa opp den gamla lagården där på Klamhagen där han faktiskt lyckats att skrapa fram en gammal målning av bygdekonstnären och förfadern Klamme-Johan.
Hur Lars-Olof berättar att han åker opp till kyrkogården och lägger rosor på föräldrarnas grav. Rosor från rosenbuske som pappa Henry planterat och där årets första ros sprang ut just på Henrys födelsedag.
Det är fint att ha Vänner
Det är Riktigt Fint å ha VÄNNER
