Delar av min familj var i Stockholm. Själv var jag i värsta stojet på Musikmesse Frankfurt.
Spelar ingen roll. Ett sådant dåd skär igenom allt mediabrus i världen. Visserligen ”bara” fyra döda, faktiskt inte mer än en normal trafikhelg. Men sättet det skedde på. Markeringen. Skräcken det skapar. Det skär upp sår överallt.
Som en ytterst liten markering klädde vi vår monter där på Musikmässan med ett svart sorgeband. Besökare kondolerade, den italienska damen i montern mittemot grät öppet.
När man finns på ett sånt internationellt forum får man ännu större anledning till djupa tankar om natten. Är det hudfärgen som gör en människa ond. Eller en påklistrad religion?
Ska vi sortera in oss i Onda och Goda? Då är Vi givetvis Goda och vi ska stänga ute de Onda från vårt område och därmed slippa all våld och ondska.
Hörni, det luktar förskräckligt mörkbrunt – gör det inte?!!
Inte ska vi gå i denna Mörkbruna Fälla. N E J !!!
Precis NU har vi chansen att vinna över våldet med att Bygga Broar.
Alla kan vi Bygga Broar till en okänd människa. Alla möter vi en okänd, alla kan vi sträcka ut en hjälpande hand.
När vi skulle hem från Frankfurt-Hahn satt en en ung dam i huckle med två tysta, söta barn bredvid mig. På knaggligaste språk försökte hon finna en väg ”hem” till Bergen i Norge. Hon var från Libanon. Men inte ser väl varken hon eller hennes barn ut som terrorister – Fast De Kommer Ifrån Mellanöstern.
Susanne och jag har haft en rolig vecka. En rejält slitsam vecka, men rolig. Sent på kvällen fick vi pusta ut på olika matställen.
Tisdag underbar färgsprakande design och mat på en Persisk krog, Onsdag var det sauerkraut och tillbehör på ”riktig tyska”, Torsdag fann vi en Etiopisk restaurang och kletade med injera och starka såser helt utan bestick, på Fredag var Souvlaki på det lilla Grekiska kryp-innet. Med värdpar som inte gav sig innan de fått bjuda oss på ett litet glas äkta ouzu!
Hur vore världen ifall vi alla vore stöpta i samma form. Så erbarmligt tråkig!!
På mässan pratade vi engelska och – kanske – tyska dagarna i ända. Plus alla skandinaver som kom och visste att hos BISON där finns det Swedish Fika med hembakade underbara kakor från Mor Ingegerd och Bokhållare Peter. Å rejält svenskt kaffe. 
Hit kom de under veckan – vi räknade ihop 36 nationaliteter!. Dubai-killen som hade ett showroom därhemma på 7500kvm men saknade musikmöbler, Brassen som var så innerligt trött på våra konkurrenters kvalitet, den amerikanska damen som kom i år igen och nästan grät för att hon än inte köpt vår eminenta stol, killen från Maribur som drömskt pratade om att kunna sälja ”riktiga” Notställ i sitt lilla land, Musikledaren Andrea Heindriskdottir på Torshavn som sa att ”nu jammen ska vi bygga konserthus”. ”Jag kommer direkt till Färöarna” sa jag. 
Så fortsatte det veckan lång. Det var förstås Musikskolan i Skara, det var lärargänget ifrån Ludvika som kände att det doftade svenskt kaffe, det var nordiskt förlagsfolk ifrån grannmontrar. Å det var agenten från Kenya där man via Sydafrikanskt sponsorskap nu var på väg att bygga opp deras armé-orkester till något riktigt, riktigt fint.
Jag klarar inte på dessa korta rader berätta om alla, jag vill bara säga att jag inte mötte någon terrorist – så utlänningar de var 99% av besökarna.
Nog måste vi kunna Bygga såpass Starka Broar att vi med Kärlekens Band kan övervinna de destruktiva mörkbruna krafter som blåser igenom vår värld.
Ett leende, ett handslag, en kopp kaffe. Vi kan Bygga Starka Broar.
Nedan finns en länk-adress till en artikel i DN ”jag ringer mina bröder” LÄS DEN!!!
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/jag-ringer-mina-broder/