Varit på mässa i Oslo en vecka jag och Sales Manager Susanne. Tror jag.
Som en del av Er vet så har jag som vanligt utnyttjat mina Vänner och denna gång färdades jag i Kjell-Olovs Giraff. 34.000 mil, går som en klocka – ser ut som 1873. Häftigt. Tror jag.
Det är lördag när jag skriver. Jag måste ta mig samman och sätta mig vid skrivbordet och rensa. Det samlas så mycket papper där på en vecka. Nödiga och onödiga. Onödiga typ Reklam och Räkningar.
Då får jag se ett udda papper som sticker fram ur mängden.
Handskrivet A5, skrivet på bägge sidor. Skrivet av nån som tydligen gillar att använda händerna på ett nyttigare sätta än att bruka en penna.
Jag fiskar fram pappret och börjar läsa. Mina ögon blir nästan tårfyllda. Jag säger omedelbart till mig själv – detta är ett brev som jag ska spara. I ett arkiv och allra främst i mitt hjärta.
Det är så helt ovanligt som ett Uppmuntrans Brev.
Min Vän har tydligen stoppat sin lastbil under veckan och gått in för att kanske ta en kopp kaffe här på kontoret. När inte jag fanns på plats så lämnade han det två-sidiga meddelandet. Han uppmuntrar mig i en fråga jag slitit med. Och han skriver om sin egen vånda.
Jag säger att det är ovanligt, kan nära på säga att det är unikt. Åtminstone alldeles för ovanligt. För ovanligt att vi pratar med varann, att vi säger vad vi tycker.
Personligen tycker jag att det är mycket värre att Du tiger än om Du kritiserar. Kritiserar Du så finns det ju möjlighet till en dialog, möjlighet till förklaring, möjlighet till förändring.
Finner Du något att uppmuntra så blir det än roligare. Och då blir det faktiskt oxå lättare ifall det finns kritik med som en del av det hela.
Vi har slutat att skicka julkort. Läser med nöje de julkort vi får brevledes. De som kommer liksom spam per cyber-rymd, de öppnar jag inte ens. De skickar Du för att det så ska vara. Jag har inte ringaste intresse att veta vilken organisation Du skickar pengar till för att Du ska slippa ha personlig kontakt.
Så upplever jag det.
Men när det blir personligt.
När jag bara på bokstäverna ser att nån verkligen menar det han gör,säger, skriver – då är det häftigt.
Då får det gärna vara trubbigt.
Det får mig att tänka på årets film – En Man Som heter Ove
